Inga Magnusson

EU sneglar på norska oljefonden ...

I 20 år har jag trott att eurokonstruktionen var galen i dess grundpelare. Detta som Europas 500 miljoner invånare upplever nu idag 2011 är inte en ekonomisk kris utan en strukturell kris med handlingsförlamade EU-politiker i Parlament, Kommission och Regering.



Euron är idag en brinnande inferno utan tillgångar. Problemet ligger inte hos europaunionens 500 miljoner medborgare utan enbart hos de ansvariga ledarna i Frankrike och Tyskland som gjorde att euron infördes på fel premisser. Det får Europaunionens medborgare betala för idag.



Priset är 50 miljoner arbetslösa, social kaos och en potentiell ekonomisk katastrof där EU-kommissionen vill rädda bankerna och förstärka dessa,överhuvudtaget inte den påtagliga sociala oron som ökar lavinartat för var dag som går.



Ett centralt problem är att valutasamarbetet inte följs upp av en gemensam förvaltning av budgetpolitiken. EU-politiker har förstått hela tiden att en gemensam valuta kräver en mycket starkare ledning än den idag. Detta kan inte lösas, som det gjort under decennier enbart av Frankrike och Tyskland.



EU måste kontrollera mer av euroområdets totala ekonomi och de måste ha mer disciplin när det kommer till nationell budget. Det som var gemensamma regler i Maastrichtfördraget, som ett lands budgetunderskott som inte skall överstiga 3 procent av BNP, har vida överskridits av Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien, Grekland, Portugal, Storbritanien och Irland. Dessutom fanns det inga utjämningsmekanismer inom EU som gjorde att de små länderna inom Eurosamarbetet kunde växa. Det är bara två länder som vuxit på grund av eurosamarbetet. Frankrike och Tyskland.



I USA består 20 procent av den federala budgetten. I EU består den av 1.5 procent och hälften av detta är jordbruksstöd. När det överhuvudtaget inte finns någon rörlighet stannar denna gigantiska jättekoloss av helt och hållet därför att merparten av EU-länderna inte får någon ersättning.De enda som får ersättning är Frankrike och Tyskland.



Därför ställer sig denna fråga centralt idag; Är Federation den enda utvägen för Europaunionens 27 medlemsländer att överleva ?

Carl: Spontant och snabbt svarat så håller jag med Dig i det mesta men inte allt. Jag trodde inte på EU-projektet från början. För ett antal personer som var med och startade så framstod USA som förebilden, det var så långt man ville gå. Men där kom min skepsis in; det är skillnad på att försöka karva ihop ett antal europeiska länder med helt olika bakgrund kulturellt, ekonomiskt, politiskt till en federation jämfört med att skapa ett sammanhållet USA från grunden. Och jag trodde redan då att just de kulturella skillnaderna skulle bli svårast att ´överbrygga. Det visar sig nu också att så är fallet. Man har olika grundtänk i exempelvis sydeuropa och nordeuropa. Det visar sig nu tydligt i den ekonomiska krisen som Du mycket riktigt betecknar som en strukturell kris (kanske en kulturell kris under strukturproblemen). I andra frågor finns skiljelinjerna mellan östeuropa och västeuropa.



Jag tror alltså inte på en förstärkning av den federativa tanken, att göra EU till ett Europas Förenta Stater. Jag tror att EU bör återgå till den fas i utvecklingen då man fungerade som allra bäst; som självständiga länder med egna valutor och egna ekonomier men med ett ekonomiskt samarbete.