Barnläkaren friades ...
... efter tre års seg process som måste ha varit rena tortyren för de inblandade och vi får hoppas att ´man slipper genomlida ett överklagande.
Barnläkaren som åtalades för att ha givit dödliga doser av smärstillande till ett barn blev i alla fall frikänd och vi är säkert många som har hållit tummarna för det. För de flesta av oss så är det självklart att en döende människa ska kunna befrias från plågor genom smärtlindring även om det innebär att livet förkortas något. Så skulle vi vilja bli behandlade själva när den dagen kommer. För många är just detta med att eventuellt plågas i livets slut en skräck, inte själva döden i sig.
Nu kom inte rättegången att handla om huruvida läkare har rätt att handla så, utan om huruvida läkaren alls gett medicinen. Och jag får hålla med Torbjörn Tännsjö (kanske inte så ofta annars!) om de farhågor han framför i en artikel. Detta faktum kan ha fått den ödesdigra konsekvensen att läkare i fortsättningen avstår från att ge adekvat smärtlindring i livets slutskede just för att man är rädd för åtal av den här typen. Vad som är rätt och inte i det sammanhanget hänger nu i luften. Det finns enbart riktlinjer från Svenska läkaresällskapet men ingen vet om de håller en rättslig prövning. Och ingen läkare vill bli pilotfall antar jag och riskera att dömas för dråp, eller mord i en uppmärksammad rättegång för att man gjort det egentligen självklara; gett smärtlindring till en döende patient även om det förkortat livet något..
Så här skriver Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och expert på medicinsk etik
"Sådant påskyndande av döden har stöd i riktlinjer från det svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. Redan 1991 skrev man: ”Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.”
Peter Claesson (åklagaren = min anmärkning) tänker emellertid annorlunda. Han tänker att det faktum att flickan skulle ha avlidit inom en kortare tid, utan den livsuppehållande behandlingen, inte medför att någon har rätt att vidta en aktiv åtgärd som medför att hon avlider tidigare."
Uppdaterat söndag
Allt fler tar nu avstånd från själva åtalet, det borde aldrig ha fått komma till stånd.
http://www.dn.se/debatt/barnlakarmalet-ett-nederlag-for-alla-patienter-i-sverige
http://www.dn.se/debatt/atalet-mot-barnlakaren-saknar-stod-i-straffratten
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rmvs-inkompetens-baddade-for-atalet_6573469.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/socialstyrelsen-borde-ha-hanterat-fallet_6572027.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/foraldrarna-har-inte-fatt-svar_6571275.svd
Ja, detta åtal och process måste ha varit oerhört jobbigt för alla inblandade,
och det måste kännas skönt att det är över nu...förhoppningsvis.
jag tycker också att en döende människa ska kunna befrias från från plågor i livets slutskede,
även om det skulle förkorta livet något
Om jag var i den situationen skulle jag vara skräckslagen om jag inte fick smärtlindring och även lugnande om det skulle behövas
även om det skulle förkorta mitt liv....men vad gör det om man ändå är i livets slutskede
Det har nog varit tufft, minst sagt. Jag hörde på jobbet att då det inte bedrivs någon form av forskning på neonatala (oetiskt), så är det också svårt att bedöma dosmängder, bla pga individuell utveckling/mognad fysiologiskt.
Det var bra att hon frikändes.
Självklart bedrivs det forskning på neonatalfödda. Fallet handlade inte om dosmängder utan främst om ett narkosmedel (gett som aktiv dödshjälp) som fanns i flickans kropp utan förklarbar orsak och om vem som hade administrerat detta. Håller med om att frikännandet var bra!
Alla: Men läget verkar vara förvirrat och jag undrar om någon fick utrett det man egentligen ville få utrett.
Föräldrarna ville ju veta vad som hänt innan detta skedde, alltså de hade funderingar när det gällde hur barnet hanterats i samband med förlossningen. Det verkar ju som om det fanns tveksamheter där som bidragit till barnets dåliga tillstånd. Och det blev väl så vitt jag förstår inte klarlagt i samband med rättegången.
Och många verksamma inom vården hade väl på något sätt hoppats på ett domstolsutslag som gett klartecken just till det som är läkareförbundets etiska riktlinjer, dvs att det är tillåtet att ge så mycket lindring som behövs i samband med döendet även om det förkortar livet något.
Men det blev inte heller utrett.