Vägen ...
... är namnet på en film om två människor, en pojke och hans far som försöker ta sig fram i en värld som är förstörd av en katastrof. Allt är ödelagt och kallt och de befinner sig på en vandring mot kusten. Men vandringen är rätt hopplös och den dramatiska undergångsstämningen kryper in under skinnet när man ser filmen.
Filmen är så mörk och mentalt svart att den är svår att ta till sig, det finns liksom för lite hopp och jag skulle ha önskat att bokens författaren låtit det vara lite mer godhet och förhoppningar i berättelsen, en strimma av hopp hade man behövt. Eller också skapdes det här dystra för att det finstämda förhållandet mellan far och son skulle lysa mot den bakgrunden, både mentalt och bildligt.
Människans inneboende kapacitet för ondska har en framträdande roll och jag ska inte frossa här i alla hemskheter, organiserade och spontana, som passerar revy. Slutet är ju som öppet, men jag orkar inte på allvar tro på någon räddning där heller efter den här berättelsen.
Det som strålar är ändå pojkens och pappans förhållande, där finns förtroende och kärlek trots att de bär på så mycket förlamande sorg över att ha förlorat allt. Nu har de bara varandra kvar och inte så mycket av hopp om att finna någon bättring.
Filmen blev en gjuten helhet med fantastiska skådespelarprestationer, främst pappan och pojken, men även manus och boken som filmen baserar sig på är suveräna. Det finns ingen svag länk i kedjan.
Jag funderar förstås över hur man rent tekniskt kan åstadkomma det här karga och färglösa landskapet med ett mörkt ljus, som hela tiden är bakgrund. Det kan man knappast bygga upp i det här formatet. Kan vara så att man helt enkelt filmat vanliga omgivningar och sedan minskat på färgen och mörkat lite på filmen i efterhand. Det måste nästan vara så, annars skulle filmen ha varit orimligt dyrbar och jag har en känsla av att detta var en lågbudgetfilm
Tack för lånet kollega K!