Skolans roll bör vara mer fostrande ...
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolans-roll-maste-vara-mer-fostrande_6293466.svd
Ja och nej!
Det är få barn som inte vet hur man bör uppföra sig när de nått upp till skolåldern, framför allt när de kommit så långt som till högstadiet / gymnasiet. I stort sett alla vet alltså hur man bör uppföra sig, men några väljer att bryta mot reglerna. Det som i första hand behövs då är inte mer förklaringar och mer instruktioner utan en gränssättning så att det också finns incitament för att verkligen uppföra sig i enlighet med allmänt vedertagna normer.
Det är, enligt min erfarenhet, en gedigen social kompetens som i stort sett alla barn fått sig till livs i sitt hem och på dagis och i förskoleklass. Föräldar gör oftast ett jättearbete med att fostra sina barn till att vara snälla och trevliga mot andra människor. Och även om föräldrar skulle försumma det, så är det ändå ingen elev som kommer undan den kunskapen i och med att i stort sett alla barn är på dagis numera. Sen kan det finnas barn som pga funktionsnedsättningar behöver hjälp och stöd, de ska naturligtvis få det, men det är inte om dem som mitt blogginlägg handlar.
Det som skolan behöver göra är alltså i första hand att göra det lönsamt för eleverna att praktisera allmänmänsklig etik och att följa de gemensamma regler som en majoritet skapat på den egna skolan; majoriteten av elever, föräldrar och lärare tillsammans. Detta rimmar också med läroplanens tankar om att skolan ska ge eleverna möjlighet att praktisera demokrati. (Läroplanen förordar inte anarki vilket man ibland kan tro i skoldebatten!) Och i demokratin ligger att den som inte inrättar sig utifrån gemensamma regelsystem, ska tillrättaföras på ett sätt som också är gemensamt beslutat och välkänt av alla redan i förväg.
Man behöver på något sätt i praktiken göra det olönsamt att komma för sent, skolka, lämna in skolarbeten efter deadline, uppföra sig illa, ha ett dåligt språkbruk, sabotera och störa undervisning, trakassera lärare, förpesta raster för sina kamrater osv. Det måste till en förlust som är större än den njutning det kan ligga i att få bestämma själv / utöva makt / vara lat osv, annars kan man inte stävja det här tramset. Det förtjänar inte för femtioelfte gången "pratfostran", den faller på hälleberget och mottages oftast med ett igenkännande flin, synligt eller osynligt.
Men den "olönsamma" konsekvensen kan aldrig bli sänkt betyg i skolämnen vilket föreslås i artikeln. Bedömningen av ämneskunskaper måste stå fri från uppförande. Möjligen kan ett ordnings - och uppförandebetyg vara aktuellt i sammanhanget.
I lokala gemensamma beslut inom klasssens eller skolans ram kan man säkert besluta om olika typer av tillrättaföranden, exempelvis att elev som bryter mot följer reglerna inte får delta i någon planerad trevlig aktivitet. Eller ytterst andra åtgärder, så som gamla tiders hemanmärkning med påskrift av föräldrar och efter ett antal anmärkningar en period avstängning från undervisningen på skolan kortare eller längre perioder. Då kan eventuellt hemundervisningsstöd erbjudas istället, kanske via internet. Men skolan måste vara fredad zon för förtryck och mobbning. Mobbare som vägrar upphöra med mobbningen, ska inte få vistas i skolan, de har förverkat sin rätt. De kan i så fall erbjudas vuxenundervisning så småningom när / om klokskap så småningom inträder.
Skolan måste få de verktýg den behöver för att kunna bli en säker och trivsam arbetsplats för alla; både elever och lärare.
Många kloka ord. Det har många gånger förvånat mig när mobbade elever flyttas till en annan skola, men mobbaren får gå kvar. Tycker det ger helt fel signaler.
Vilket fantastiskt välskrivet, klokt och genomtänkt inlägg som jag dessutom inser är välgrundat på gedigna erfarenheter! Jag håller med vartenda ord som du skriver. Min egen erfarenhet säger mig dessutom att ett sätt att skapa påföljder för mer stökiga elever är att ge dem mer och genuin vuxentid. Är det något som protesterande barn/ungdomar verkligen inte vill ha så är det trevliga vuxna omkring sig. De vill verkligen straffa ut sig på alla sätt som det bara går. Jag brukar bemöta dessa elever med att ge dem mer av min tid. Jag är nära dem och intresserade av dem ute på rasten, jag är nära dem och intresserade av dem på lektionerna och stökar de ändå så blir de kvarsittning och så småpratar vi under trevliga former. Det slutar många gånger med att de blir så obekväma av all trevlig vuxenkontakt att de lugnar ner sig helt för att slippa ifrån en efterhängsen vuxen som de dessutom har svårt att vara arg på eftersom hon är så genuint trevlig. De inser någonstans att ska de ha tillbaka det som de betraktar som sin frihet så måste de också uppföra sig. Jag tror att många barn och ungdomar likställer frihet och vuxenhet med frånvaro av vuxna. De tror någonstans att de ska "ta över" och styra som de vill. De inser inte att de enda de ska "ta över" är sig själva och sitt eget beteende. De ska med andra ord klara av att ta hand om sig själva och kunna uppföra sig UTAN en vare sig trevlig eller otrevlig vuxen i sin närhet. ;-)
Gunnel: Absolut! Det blir ju indirekt ett straff riktat mot den som mobbas.
Marie: Det finns som Du skriver ett antal sätt att tillrättaföra elever som väljer att störa, sabotera och trakassera. Det Du beskriver är ett sätt, vänlighet är ofta effektivt. Om man som lärare får eleverna med sig på ett eller annat sätt så blir det för dem svårare att bråka. Det behövs både ett tydligt fungerande regelsystem och bra bemötande.
Sen måste man komma ihåg att det också finns elever som uppträder störigt men som inte gör det för att de väljer det utan för att de har funktionshinder av olika slag som saboterar deras relationer. Klara regler är bra för dem också, framför allt för att det gör miljön runt dem lugnare, men de behöver dessutom ofta extraresurser i form av mer vuxennärvaro. För dem är gränssättning inte tillräckligt.
Jag håller helt med dig Inga om att det krävs verkligen extraresurser i form av vuxennärvaro. När vi nu uppfostrar våra barn och ungdomar till att bli små "kritiker" som vågar säga vad de tycker och tänker får vi också ta en funderare på om man verkligen kan ha så stora klasser som 25-30 elever i varje klass. Det blir väldigt många småkritiker i en och samma klass och väldigt många åsikter som ska bemötas. För de MÅSTE verkligen finnas tid att bemöta alla dessa elever. Jag tror dessutom att elever med funktionsnedsättningar har svårare numera då det kan vara svårt att i ett klassrum sortera vad som är åsikter och regelrätta diskussioner (exempelvis diskussioner om uppförande och ordning) och vad som är regler som är av den mer odiskuterbara sorten. Jag tror att det nu för tiden kan vara svårare att avgöra vad som är okej och vad som inte är okej. Risken finns ju att alla regler uppfattas som diskuterbara eller tolkningsbara. Konsekvensen riskerar dessutom att endast bli prat, prat och ännu mer prat. Någonting söndertjatade/pratade små busfrön inte alls är speciellt oroliga för då de kanske är vana vid detta sedan många år tillbaka..