Inga Magnusson

Det känns skrämmande stort att sammanfatta ett gånget år och blicka framåt.

Det allt överskuggande som hände 2010 var min mammas bortgång så jag nöjer mig med att reflektera runt den i årskrönika 1.

Hon dog den 20:april och sedan präglades resten av året av detta. Först var det praktiska bestyr förstås; begravningen,  avsluta mitt barndomshems alla saker och minnen,  stänga dörren till det som var min uppväxt och mina föräldrars liv.

Sen sorgen förstås och saknaden efter mina föräldrar, som de en gång var. Den bearbetade jag genom att gå igenom alla dokument, små och stora som min mamma lämnade efter sig. Och de var många! Det blev en inblick i mina föräldrars privatliv  som jag aldrig sett det  förut. Och jag kunde förstå dem på ett annat sätt efter detta. Sånt som tidigare tett sig ologiskt blev plötsligt ganska  självklart, förklaringar tog form.

Jag samlade minnesdokument; text och bild, kompletterade med mina egna reflektioner,  kopierade till 5 tjocka pärmar, en till varje barn, en till min bror och en till mig själv. Det tog nästan varje ledig minut under sommaren och var inte bara en praktisk process utan också en sorgeprocess med nödvändiga pauser ibland. Invävt i detta har jag också släktforskat och hittat nya, tidigare okända släktingar. Det var omvälvande och väldigt spännande. 

 De här dokumenterade minnena har kanske inget värde för någon annan än mig, men det är för mina anfäders / anmödrars  skull jag har gjort sammanställningen, inte för ättlingarnas: En slags tribut till deras kamp för överlevnad och utveckling.  I det här arbetet har det funnits ilska förstås över en del av de val som mina förfäder gjort, men till slut en förståelse för att situationer styrts av villkor som ibland inte lämnat utrymme för val.

 Och till slut måste jag motvilligt beundra modet och styrkan hos ett antal anmödrar. Kvinnorna har historiskt sett haft färre valmöjligheter och tuffare överlevnadsvillkor, det inser jag nu när jag sett bakåt i tiden. Men jag hittar trots det exempel på kreativitet, handlingskraft och smartness hos de kvinnor vars gener jag bär vidare på. Det är en stark upplevelse att se sig själv som en länk i en tidskedja bakåt och framåt i tid. Man behöver inte gå längre tillbaka än 100 år så där, för att se hur tillvaron var präglad av "survival of the fittest" (eller hur det nu skrivs?). Det var endast de starkaste som överlevde och reproducerade sig och de fick ofta många barn. Men  de allra flesta fick aldrig uppleva det vi idag ser nästan som en mänsklig  rättighet;  en egen familj och egna barn.

Om jag ska blicka framåt, mot 2011, så ska det bli intressant att fortsätta släktforskningen till de människor som jag ännu inte hittat och att lära känna dem som jag nyligen upptäckt. Jag ska nog abonnera på typ Genline släktforskarprogram för att komma vidare, men då måste jag ha både  tid och lust att ägna mig åt detta för det kostar en slant att få tillgång till de här uppgifterna och när man väl börjat så uppslukar det tid och rum.  Jag sparar det till en längre sammanhängande ledighet.