Tålamod ...
... kanske delvis är ett kulturgeografiskt fenomen. ;-)
Jag funderar på det ibland när jag jämför min fördragsamhet med bilköer med gubbens. För min del är det inga problem att sitta i kö och vänta, jag passar på att koppla av och låta tankarna flyga omkring, eller lyssna på radion. Men gubben blir stressad, allt mer ju längre tiden går och det inte flyttar sig.
Där jag växte upp fanns alltid järnvägsspår att passera, oavsett vart man skulle åka. Två stambanor möttes på orten och hela samhället präglades av den logistiken. Från stationen fanns alltså 4 järnvägslinjer, en i vardera väderstrecket och alla var livligt trafikerade. Tre av dem var dubbelspår. Inbyggt i oss alla var att ta till restider så att man kunde stå en god stund vid järnvägsövergångar och vänta på att tåg skulle passera. Och fort gick det inte så där nära stationen, farten var ju låg och godstågen till synes oändliga.
Västra stambanan byggdes från Stockholm och Göteborg och så möttes man i Hallsberg, 1862 tror jag. Samhället korsades så småningom också av norra stambanan, den som gick ner till Motala - Mjölby - Nässjö - Malmö och norrut till Örebro - Krylbo (Avesta) - Östersund. De här stambanorna byggde staten för havre - skog(pitprops till gruvor i England)- och malmpengar i slutet av 1800-talet. ´Sen var tanken att privata järnvägsbolag skulle bygga järnvägspår från stambanorna ut till andra orter. Så skedde också, bl.a. mellan Årjäng och Åmål. Det spåret var en enorm satsning med våra mått mätt och om den kommer att berättas en del i Silleruds sockenbok. Fast det var svårt att få lönsamhet på de här banorna så staten tog över de flesta ändå till slut. Staten tjänade dock stora pengar på att järnvägen gjorde Norrlands skogar och malmtillgångar exploateringsbara. Värmland kom att "exportera" mängder av människor och hästar upp till skogshuggning och skogskörning i Norrland under den här tiden. Det var lite av Sveriges Klondike, även om ingen blev rik. Jo, skogsbönderna i Skyttmon blev rika, de som inte sålde sin skog till skogsbolagens träpatroner.
För att återgå till min barndom i Hallsberg, så fanns det massor av övergångar på den tiden. Det var innan man hade dagens krav och i stort sett alla var i samma plan. En del hade bommar, några hade rött blinkande ljus + plingsignaler, men de flesta var obevakade, hade bara tre gula varningskyltar med röda streck på, först ett, sen två och tre. Hela min skoltid passerade jag minst en sån övergång utan bommar. Tänker ibland på om vi idag skulle släppa iväg en 7-åring på cykel flera kilometer för att på vägen passera dubbla järnvägsspår utan bommar. Ja, kanske.
Olyckor förekom. Det var människor som såg tåget komma men som underskattade tågets hastighet och blev överkörda. En del fick motorstopp med bilen på spåret och blev stående där, eller körde omkull med cykel och blev liggande när tåget kom. Jag har fortfarande svårt att byta växel när jag passerar en järnväg. Andra valde att ta sitt liv på det här sättet. Det var lokförarnas mara att tvingas se ner på en människas ångestfyllda ögon i dödsögonblicket. En del av dem orkade aldrig gå tillbaka i tjänst igen efter att ha upplevt det. En god vän till min barndomsfamilj drabbades av detta efter att ha varit med om flera sådana händelser. Det rekommenderades att föraren skulle blunda vid själva smällen så att inte minnesbilden skulle finnas kvar och plåga i framtiden.
Jaha, vilket märkligt inlägg det här blev då, bara ren skär nostalgi.
Jag funderar på det ibland när jag jämför min fördragsamhet med bilköer med gubbens. För min del är det inga problem att sitta i kö och vänta, jag passar på att koppla av och låta tankarna flyga omkring, eller lyssna på radion. Men gubben blir stressad, allt mer ju längre tiden går och det inte flyttar sig.
Där jag växte upp fanns alltid järnvägsspår att passera, oavsett vart man skulle åka. Två stambanor möttes på orten och hela samhället präglades av den logistiken. Från stationen fanns alltså 4 järnvägslinjer, en i vardera väderstrecket och alla var livligt trafikerade. Tre av dem var dubbelspår. Inbyggt i oss alla var att ta till restider så att man kunde stå en god stund vid järnvägsövergångar och vänta på att tåg skulle passera. Och fort gick det inte så där nära stationen, farten var ju låg och godstågen till synes oändliga.
Västra stambanan byggdes från Stockholm och Göteborg och så möttes man i Hallsberg, 1862 tror jag. Samhället korsades så småningom också av norra stambanan, den som gick ner till Motala - Mjölby - Nässjö - Malmö och norrut till Örebro - Krylbo (Avesta) - Östersund. De här stambanorna byggde staten för havre - skog(pitprops till gruvor i England)- och malmpengar i slutet av 1800-talet. ´Sen var tanken att privata järnvägsbolag skulle bygga järnvägspår från stambanorna ut till andra orter. Så skedde också, bl.a. mellan Årjäng och Åmål. Det spåret var en enorm satsning med våra mått mätt och om den kommer att berättas en del i Silleruds sockenbok. Fast det var svårt att få lönsamhet på de här banorna så staten tog över de flesta ändå till slut. Staten tjänade dock stora pengar på att järnvägen gjorde Norrlands skogar och malmtillgångar exploateringsbara. Värmland kom att "exportera" mängder av människor och hästar upp till skogshuggning och skogskörning i Norrland under den här tiden. Det var lite av Sveriges Klondike, även om ingen blev rik. Jo, skogsbönderna i Skyttmon blev rika, de som inte sålde sin skog till skogsbolagens träpatroner.
För att återgå till min barndom i Hallsberg, så fanns det massor av övergångar på den tiden. Det var innan man hade dagens krav och i stort sett alla var i samma plan. En del hade bommar, några hade rött blinkande ljus + plingsignaler, men de flesta var obevakade, hade bara tre gula varningskyltar med röda streck på, först ett, sen två och tre. Hela min skoltid passerade jag minst en sån övergång utan bommar. Tänker ibland på om vi idag skulle släppa iväg en 7-åring på cykel flera kilometer för att på vägen passera dubbla järnvägsspår utan bommar. Ja, kanske.
Olyckor förekom. Det var människor som såg tåget komma men som underskattade tågets hastighet och blev överkörda. En del fick motorstopp med bilen på spåret och blev stående där, eller körde omkull med cykel och blev liggande när tåget kom. Jag har fortfarande svårt att byta växel när jag passerar en järnväg. Andra valde att ta sitt liv på det här sättet. Det var lokförarnas mara att tvingas se ner på en människas ångestfyllda ögon i dödsögonblicket. En del av dem orkade aldrig gå tillbaka i tjänst igen efter att ha upplevt det. En god vän till min barndomsfamilj drabbades av detta efter att ha varit med om flera sådana händelser. Det rekommenderades att föraren skulle blunda vid själva smällen så att inte minnesbilden skulle finnas kvar och plåga i framtiden.
Jaha, vilket märkligt inlägg det här blev då, bara ren skär nostalgi.
Kommentarer
Trackback