Inga Magnusson

... enligt braskande rubriker i media. Det låter ju förfärligt.

Först ska man veta att inget barn kunde placeras i särskola utan föräldrars medgivande
Särskoleplacering har inte varit tvingande, utan enbart grundad på föräldrars
aktiva ansökan om särskoleplacering för barnet.

Förutom ansökan från föräldrar krävdes ordentliga utredningar, åtminstone på den tiden jag jobbade som
förskolekonsulent på landstingets omsorg / hab. Det var psykologisk test av "intelligens",
pedagogisk utredning av lärandet i praktiken (den delen gjorde jag i min yrkesroll på den tiden), social utredning av kurator för att spegla
barnets livsmiljö, medicinsk utredning av läkare. Och inte så sällan tillkom yttrande
från sjukgymnast (om kropp och rörelse) och / eller logoped (om språket).

Att få rätt till en särskoleplacering och därmed tillgång till en skola med ett lugnare
studietempo ( inte så höga mål)  och hög personaltäthet var alltså inte enkelt,
 det var i praktiken ett nålsöga att ta sig igenom.

Nu var det ett tag sedan jag jobbade med detta och inskrivningsförfarandet kan ha
ändrats. Om man särskoleplacerar på lösare boliner idag så är det förstås en
anledning till eftertanke. Särskolan får inte bli en avstjälpningsplats för elever som
misslyckas i grundskolan, vilket ibland har antytts. Men jag tror inte att det har varit så.

Sen funderar jag på kategorin barn med diagnos autism. De hade rätt till särskola förr
men med nya lagen har det inte rätt till särskoleplacering, de får inte placeras i
särskola på enbart diagnosen autism, det måste i så fall tillkomma ett
förståndshanikapp. Det är i princip säkert rätt tänkt, bara kommunerna förmår att
erbjuda de här lite sköra eleverna en bra skolgång i grundskolan. Men det finns säkert ett antal
barn med enbart autismdiagnos som gått ett antal år i särskola, som trivs där och inte
vill byta till grundskola. Den kategorin skulle kunna utgöra en del av de där 100 som är 
felaktigt placerade, men nu spekulerar jag bara.