Fingrarna lydde inte ...
Jag kan ju inte ringa till henne längre. Hon dog i april förra året och lär inte svara mig där uppe i sin himmel. För där har jag henne förstås i mina tankar, hon var en god människa. Jag har suddat ut hennes existens i alla andra register under det här året som har gått, prenumerationer, försäkringar, boende, bankkonton osv. Bit för bit tog jag bort henne och minnet av henne från jordelivet. Och nu senast för bara ett par veckor sedan så tog Skatteverket ett slutligt farväl med avräkningen från förra årets lilla inkomst. Det verkar vara samhällets definitiva adjö till oss samhällsmedborgare; den slutliga skatten.
Så tänkte jag då när jag ändå justerade telefonnummer att passa på och ta bort mammas också, men jag orkade inte. Hon måste ju få finnas kvar någonstans, hon får inte bli borta helt och hållet för mig!
Nej sorg är inte ett enda dugg förnuftig och den tar liksom aldrig slut.
Jag förstår dig så väl! Min mammas telefonnummer fick hennes barnbarn överta och nu är det ibland barnbarnsbarnet som svarar, när jag ringer det kära numret. Den lilla är 5 år och har fått min mammas namn som andranamn. Det känns gott!
Jo, det är jobbigt det där att ta bort sin mamma från olika register.
vet hur det var.
Och känner igen känslan att man vill inte att hon ska vara helt och hållet borta.
Min mamma och jag hade på skoj haft en bandspelare med oss och spelade in en stund i skogen där vi satt och fikade
och på det bandet fanns fågelsång och en rolig konversation mellan mamma och mig
men efter min mamma gick bort kunde jag inte hitta det bandet, och jag blev så ledsen...
det skulle ha varit roligt att ha mammas röst kvar
Ja, sorgen tar sig olika uttryck, och olika för olika människor,
och den tar inte slut, men på något sätt lär man sig leva med den
kram
Jag beklagar sorgen. Förhoppningsvis så lättar de lite efterhand. På tisdag ska vi begrava min mans mamma. Känns tungt. Vi är mitt i allt som ska fixas.
Oj, jag vet inte om jag ännu har raderat bort syrran... har inte tagit bort mailkontakten heller tror jag. Det går liksom inte men jag har kommit så långt efter snart åtta år att jag inte längre tänker att jag ska ringa henne.
Jag förstår dig till 100%. Jag brottas fortfarande med samma problem. Hade ett par gamla sockor, som modern tänjt ut resåren på, för att de stasade. Jag har använt dem många gånger och varje gång varit irriterad över att de åker ner. Igår brast de över tånageln och nu är de i soporna. Det var omöjligt så länge de var hela, trots att de var helt kass att använda för en aktiv, gående, stressande människa. Som sagt, jag förstår dig!
Det viktigaste är ju att hon aldrig raderas från ditt HJÄRTA! Där finns hon med vackra minnen och med mycket värme. Men jag förstår dina känslor - och inte BEHÖVER du radera numret ännu...det tar ingen plats, det kan finnas kvar där...precis som hon finna kvar INOM dig! Jag minns så väl din stora sorg när din kära Mamma gick bort...grät nog en skvätt här också tror jag...förhoppningsvis har din sorg mildrats LITE iallafall.
Trolda - kramar =D