Nostalgivecka med ladugårdsstädning!
Kotavlorna hängde där som de gjorde när vi hade mjölkkor. Stjärna var en fantastisk ko som mjölkade rekord. Jag minns exakt när slakteribilen hämtade henne och vi såg den försvinna nerför backen. Det var tårar i ögonen av saknad. Hon nedärvde bra, det blev kvigkalvar som också fick heta Stjärna men med annat nummer förstås. Detta är egentligen griffeltavlor som fylldes i med krita, ändrades vartefter kor byttes ut.
Varje gång mjölkbilen hämtade mjölken i tanken så lämnade chauffören en sån här lapp. Detta är alltså lappen på sista turen som hämtades mjölk på Liane. Den hängde i mjölkkammaren.
Det handlar inte så mycket om att sakna en massa ting utan att bli påmind om gamla drömmar och förhoppningar som inte gick att förverkliga. Vi ville ju egentligen driva gården vidare som ett levande lantbruk med mjölkkor och odling. Men till slut fungerade det inte ekonomiskt att ha en besättning på 20 mjölkkor + rekrytering. Antingen var det till att satsa stort och bygga nytt eller sluta med kor och arrendera ut marken. Eftersom Roland fått allergi mot nötdjur så var valet enkelt och det ska vi kanske vara tacksamma för idag. Och för att han var utbildad byggnadsarbetare och kunde fortsätta med det.
Man fastnar så lätt i nostalgi när man städar ut gamla saker. Jag antar att ni sparade en del som låg er nära om hjärtat! Det brukar dessutom ta lång tid när man sitter där och minns....
Det där kan inte ha varit lätt, jag hade haft svårt att fylla kontainern om jag inte tagit ordentligt känslomässigt sats. På sätt och vis var det väl "bra" att ni hade Rolands allergi att basera ert beslut på, det hade säkert varit mycket svårare annars.
förstår att det inte var ett lätt beslut.Har sett i min pappas hemby hur det verkar att vara och vilka beslut som är. Där finns kalvar kvar, ett tag till. Hästar verkar vara något folk också satsar på fast det blir väl på ett annat sätt.-
Förstår att det var ett ledsamt beslut!Sånt är inte roligt, men tur ändå att ni kunnat gå vidare!
Alla: Ja, det var verkligen ett svårt beslut att ge upp jordbruket. Vi hade gjort så mycket planering på kort sikt o på lång sikt och investerat i bra lösningar för att få det hela att flyta på, men det gick alltså inte till slut. Det går inte att leva på "rost och röta" i en verksamhet vars ekonomi inte tål nyinvesteringar.
Men kotavlorna orkade vi inte slänga alla, det finns ett antal kvar. Kan nog bli "konstverk" att ´pryda någon vägg med.
Det är mycket gamla minnen som rörs upp när man håller på med sådan där röjning. Jag förstår att ni ville, men också att ni slutade. De svarta kotavlorna väcker riktigt gamla Samsalaminnen.
Att drömmar går i kras, gör ont! Att en levande landsbygd går i dvala, gör också ont! Att inte ha möjlighet att behålla sin Stjärna... ja, det gör MER ÄN ONT!!! Men att orka röja upp i det förgågna, det gör inte bara ont! Det är en styrka och tillfällig smärta, som fördriver ont!!!