Modrens blåsippor!
Jag fick plötsligt syn på dem i rabatten i går; mammas blåsippor!
Hon tog med dem hemifrån sin trädgård när hon flyttade hit till Sillerud. Både blåsippor och vitsippor växte vilt i hennes gamla trädgård i Bäck. Efter flytten frodades blåsipporna förstås hos henne efter väggen på pensionärshuset, som allt annat växtligt i hennes vård. Jag flyttade med ett stånd av sipporna hit när mamma gick bort för ett år sedan, och satte dem efter väggen på vårt hus, men kunde aldrig tro att de skulle överleva.
Men plötsligt fanns de bara där och lyste upp en liten hälsning till mig från min mamma som jag saknar så mycket. Nu är det snart ett år sedan hon gick bort men jag tänker fortfarande på henne i stort sett varje dag.
Så fint!!
Jag har en hibiscus efter min fostermamma (moster) som jag håller liv i, hon dog 1980 och jag tar skott hela tiden så den ska finnas kvar.
Man vill ha sina föräldrar kvar så är det.
Vilket minne, som du kommer att ha kvar hela livet, dessutom så sprider de ut sig=D Underbart, även om det kanske känns sorgligt!!
Men vad härligt. När jag kommer ner till Öland och ser minnen av mamma på tomten där så känns det riktigt bra. Nu på våren när jag odlar tomater känns det också fint.
Jag nästan minns dem från Bäck, eller så vill jag gärna att det ska vara så, men jag känner igen den känslan. Rätt som det är får jag en hälsning också på liknande sätt, gullvivorna från Samsala t ex, de lever och frodas hemma hos kärestan.
Så mysigt att sipporna överlevde och nu tittar fram, som en liten hälsning från din mammma
förstår att du fortfarande saknar henne mycket, och tänker på henne ofta...vet hur det är..
kram
Vad mysigt att de överlevde flytten och nu hälsar dig varje vår! En finare hälsning från din mamma (tidigare generationer) kan du väl knappast få?