Ett år sedan ...
"Funeral Blues" av W H Auden illustrerar
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.
Jag trodde alltid att alla känslor liksom skulle plana ut när man blev vuxen men det har jag insett att så är det inte. Sorgen är tung att bära.
Jag vet hur det känns fast ändå inte, för ingens sorg eller saknad är lika. Min pappa gick bort för drygt fyra år sedan och jag saknar honom så väldigt mycket...men jag går sällan till hans grav. För jag finner ingenting som jag kopplar till honom där. Det är i det gamla magasinet... eller i stugan han byggde i skogen, som jag finner närheten. I den vanliga vardagen, bland mina minnen av honom...
Och nej, saknaden går aldrig över och det vill jag inte heller! För saknad och kärlek går hand i hand, med sorgen över att mista någon man älskar...
Ja, så är det nog. Världen skulle behlöva stoppas för ett tag så att man hinner bearbeta sin sorg, hinner ta in det annorlunda och komma på hur man nu ska fortsätta att leva när alla förutsättningar känns annorlunda. Samtidigt kanske det är räddningen, att inte allting stannar menar jag. Kanske orkar vi vidare just på grund av detta.
Kram!
Det är väl litet det Selma konstaterade igår, livet, vardagen tickar vidare. Livet, döden, allt hör till vår mognad som människa.
Vilken underbart fin bild
Ja, kan tänka mig att tankarna kommer och minnen av din mamma.
och saknaden finns där ständigt närvarande även om den dämpas ibland.
Men lämnar en riktigt gör den nog inte.
Vet sjäv..
Stor Kram
Den är vacker, den texten... jag förstår din saknad även om jag inte haft föräldrar att sörja på det sättet men jag saknar min syster som du vet. Efter snart åtta år kan jag fortfarande tänka tanken att jag ska ringa henne och det är bra... då är hon med!