Åldringsvård kan man fundera på.
Det finns säkert sånt som behöver åtgärdas inom åldringsvården, liksom inom skolan, polisen, vården osv. Ingen offentlig sektor lär vara perfekt. Och det är bra om misstag dras fram i ljuset så att man kan ändra.
Men det finns många goda exempel också på att äldre faktiskt har det riktigt bra och är nöjda med sina liv och den hjälp de får. Min gamla mamma var en av dem. Hon kunde inte förstå sa hon att hon kunde få det så bekvämt på ålderns höst och så bra hjälp av trevliga människor. Men så skrev hon inte till Ulf Nilsson heller och klagade. Jag tror ju att på varje skribent till honom så går det en mängd åldringar som ändå är rätt nöjda.
Sen finns det ett klagorop i media om att samhället ska se till att åldringar inte är så ensamma. Men det kan inte vara en samhällsuppgift att bota ensamhet, oavsett vilken ålder personen befinner sig i. Vi har människor i alla åldrar som av olika skäl upplever sig ensamma, men det vore orimligt att utkräva en samhällsinsats för dem av typ offentligt avlönat sällskap. Jag hör till dem som tror att internet kan bli ett av flera alternativ framöver för att lindra isoleringen av äldre, kanske framför allt en revolution för den som är bunden till sängen av sjukdom eller ålderssvaghet. Nätkontakter kan inte ersätta mänskligt umgänge men ändå utgöra en kanal ut i livet.
Jag skulle tro att vi i framtiden får försöka tänka till lite själva inför den egna ålderdomen. Den kommer ju inte som en överraskning för någon. Det finns alltså ett antal val att göra inför att man närmar sig den när det gäller att planera för boende, ekonomi, bostadsanpassning etc. Den som har goda vänner som man vill fortsätta umgås med kan ju försöka ordna så att man får ett bekvämt boende i varandras närhet.
Det finns människor som inte har så stort ekonomiskt utrymme vare sig de är yngre eller äldre och för dem finns och har aldrig funnits så stort utbud av valmöjligheter, men kanske ändå något och kanske ännu viktigare att planera innan. En billig etta i samma hus som vänner kan vara bättre än en billig etta långt ifrån dem. Eller kanske ett boende nära barnen och barnbarnen. Men det gäller som sagt att tänka till innan det blir för sent och för mödosamt att byta bostad.
Och sen är det inte alldeles ovanligt att den äldre generationen väljer att lägga undan ett eventuellt kapital som är ihopsparat eller resultatet av en husförsäljning till sina barn, istället för att använda det man samlat ´på sig till att sätta guldkant på tillvaron på ålderns höst. Det är lite tråkigt att ett livs samlade besparingar inte ska kunna användas av den som samlat in dem. Det kan ju hända att de barn som man sparar till har det bättre ekonomiskt än föräldern någonsin haft det.
Jag skulle gärna se en reklamkampanj från PRO till Sveriges pensionärer med budskapet;
Du som är gammal: Unna Dig!
Köp fönsterputsning istället för att slita själv! Beställ massage i hemmet, fotvård och annat skönt! Slå Dig ihop med grannen och ta hem cateringmat -¨ät tillsammans istället för att sitta ensam hemma! Åk taxi till goda vänner eller olika aktiviteter om det känns oöverkomligt att tröska runt bygd och by med färdtjänst!
Låt inte pengarna sitta på bankkontot för barnen att köpa sig en Thailandssemester eller en Ferrari när du dött!
Eller ett nytt kök till huset...
Jag håller med dig, framförhållning och använd de egna pengarna.
Och så finns det kanske en och annan (som någon jag känner) som faktiskt är mer än nöjd med att SLIPPA ha med folk att göra, mer och mer uttalat allteftersom åldern stiger...
Min svärmor har flyttat upp hit från Göteborg för att komma nära oss och hon trivs bra i lilla Årjäng. Men det är synd att det inte finns mer aktiviteter för äldre, där framförallt nyinflyttade kan knyta nya kontakter. Hon är, trots sina dryga åttio, en flitig datoranvändare och en kurs i data skulle hon ha uppskattat. Seniornet verkar vara något, men det finns tyvärr inte här omkring.
Jag antar att det förutom att det blir färre kvar ju äldre man blir av de gamla vännerna är så att det fortsätter lite som det varit. Min pappa har levt ett aktivt liv hela tiden och det märker man även nu när han är sjuk. Det dyker upp människor och blommor från för mig och min bror helt okända håll.
Mitt originalinlägg handlade om Ulf Nilssons krönika och det faktum att dagens 7,5 % personer över 65 år kommer antalet nästan att tredubblas inom en inte alltför avlägsen framtid...
Mitt svar på din kommentar, dvs ditt inlägg här:
"Jag skrev också att UN kan uppfattas som gnällare, men att det ändå ofta finns “kött bakom orden”, också. Det jag tog upp gällde endast de äldres situation, alltså inte UN som person; om hans sympatier i diverse andra frågor vet jag föga.
Det som berörde mig mest denna gång var tanken att antalet gamla kommer att öka så kraftigt och att det redan nu - faktiskt - finns många som sitter/ligger isolerade med inslängda plastförpackade matlådor (som ingen kontrollerar om de ens blir uppätna)… Hur skulle det kunna bli bättre? Färre ska försörja fler… Kommer samhället att vara villigt till de oundgängliga omprioriteringar som blir nödvändiga?
Jag tycker inte heller att ensamheten är samhällets ansvar som så, samtidigt som stressamhället ändå tvingat fram den situationen vi har idag. Ingen har tid, för alla som inte ingår i “produktionen” är eg en belastning. Utan att idyllisera det gamla bondesamhället på något sätt (jag känner till det!), så fanns där nästan alltid fler människor i närheten… både för gammal som ung. Man hade en naturligare syn på livets olika faser. Det gällde generationers naturliga behov och det gällde födande och död… Idag är grupperna isolerade och vet föga om varandras verklighet, vilket knappast gagnar förståelsen. Medmänskligheten existerar mer som arbetstidsreglerad och löneavlönad empati i styrdokumenten än naturlig omsorg; sådan som förr omfattade inte bara den egna familjen utan även “grannar i byn”. Åtminstone var det så i byn varifrån min mamma kom och varifrån jag har många minnen. Även de gamla och/eller udda fick vara med på kalasen och man besökte dem regelbundet, ofta med kalvdans och annat gott som fanns. Det gjorde man utan betalning och tidsrapportering. (Missförstå inte det jag skrev, jag ville bara illustrera den skillnad i människors “ansvarstagande” förr och idag. Jovars, jag vet att det förekommer äkta omsorg även idag… men jag vet också att många hamnar utanför.)
Men, precis som du säger, finns det många gamla som har det mycket bra i Sverige! Det beklagar ingen och inlägget handlade inte om dem denna gång. Många har också möjligheten att sörja för sin ålderdom på olika sätt, men det gäller förvisso inte alla. Knappa pensioner tillåter knappast massage, fönsterputs och catering - vilka kampanjer PRO än skulle ordna. “Unna dig” skulle nog uppfattas som en stor provokation av många.
Jag har via ett tidigare extraarbete studerat ett mycket stort antal domar och sociala mål ang de gamlas situation och jag lovar; ibland fick jag tårar i ögonen! Många människor är deprimerade, trötta och sjuka… och orkar inte delta i de sociala aktiviteter som de så väl skulle behöva. De är inte heller efterfrågade… bara att konstatera. Men, de har inte slutat att vara människor!
Visst skall man unna sig och visst skulle våra föräldrar göra det mer än vad de gjorde. Kanske inte så lätt när man ibland kom från sammanhang där sparsamhet är en dygd och inte skall väl jag osv.
Kloka ord! Jag hade en liten diskussion med dottern här om dagen och förklarade att jag nog tänkte ha roligt för de pengar jag ev. har kvar efter pensionering, medan jag lever. Inte tänka på hur roligt de ska få när jag inte knallar omkring här på jorden längre och inte har unnat mig ett enda dugg (fast det gör jag allt vad jag orkar). Barca nästa!