Det här är en synvilla.
Vid första påseende så är det min avlidna mammas finhandskar, men det är en synvilla, det är hennes händer som omtänksamt och ömsint kramar mina händer varje gång jag tar dem på mig för att gå ut med Oskar, dvs nästan dagligen. Fortfarande efter nästan ett halvår är sorgen närvarande hela tiden. Den ligger där, tätt under ytan. Idag glömde jag bort mig igen och vinkade till mamma när jag åkte genom Svensbyn i helt andra tankar. Men hon kikade inte fram mellan blommorna i köksfönstret. Hon finns inte mer. Jag önskar så mycket att hon skulle leva, jag vill ha henne tillbaka.
Kommentarer
Postat av: ingrid
Kramar!!!Jag vet hur det är, jag har mitt armband du vet.
Postat av: Selma
Saknaden sitter nog i för hela livet.
Postat av: Ailas
Saknaden går inte bort... Min mamma lämnade mig och världen när jag var 15. Så jag - om någon - vet.
Postat av: anne
Hon är nog med dig ska du se. Även om jag inte tror så, så tror jag ända att kärleken mellan föräldrar och barn kan finnas kvar, precis som allt annat som är gott i världen.
Postat av: Inger Maryissa
Ett så speciellt foto som jag förstår betyder mycket för dig.
och känner igen det att sakna en vinkande mamma som kikade fram mellan blommorna i köksfönstret.
och saknaden väller över en...och precis som du...vill ha henne tillbaka...
Stor Kram
Trackback