Inga Magnusson

... och skandalboken hade jag inte tänkt skriva om alls. Jag bara sällade mig till kören som tyckte att det var synd att han gick ut och kommenterade en bok han inte hade läst och gjorde det på ett sånt sätt att han indirekt bekräftade uppgifter i den. Och i liknande banor gick diskussionen i går kväll med sonen och vänner som ju är yrkesmässiga experter på just detta; vad ska man säga till pressen i olika sammanhang och vad ska man inte säga?

Men så råkade jag läsa Brita Svenssons krönika. Hon tror att det kungen gjorde var helt genialiskt. I förstone en märklig tanke, helt främmande, stick i stäv med mina egna funderingar och allt annat jag läst. Men vid en andra omläsning av texten börjar jag undra om hon kan ha en poäng.

Hon menar att han  vann sympati och förståelse genom att gå ut och göra precis det han gjorde; visa sig exakt så mänsklig och osäker  som han är, inbjuda det vanliga folket till att dela hans vånda inför avslöjandena och samtidigt lugna alla oroliga med att han hade pratat med familjen om det här men att man tänkte gå vidare  vända det numera berömda bladet och att man tänkte inte stämma för förtal.

Kan tänka att Britas  slutsatser grundar sig i den storm av sympati för kungen som strömmat in till olika diskussionsfora på nätet (till och med på Aftonbladet!), en storm som rasar över en gangstervärlds försök att profitera på kungens eventuella felsteg begångna för rätt länge sedan. Hon skriver att om han högdraget och fisförnämt bara avfärdat alltsammans genom att läsa upp ett meddelande skrivet av hovets pressavdelning,  så hade folkets reaktion blivit en helt annan. Hon menar att kungens presskonferens var ett smart drag genom att den gick direkt till svenska folkets hjärta. Sen frossar  media efter helt andra banor, men media är ju nu inte svenska folket. Tack o lov!

Hon har en helt annan vinkling på detta än resten av mediasverige och den är kanske inte hela sanningen, men intressant för att den är annorlunda.