Botten ...
Jag gruvar mig för det slutliga avskedstagandet, begravningen.
Intellektuellt vet jag ju att den är en välregisserad procedur, från punkt A till punkt B enligt bestämd ritual. Den är något som man tar sig igenom rent fysiskt. De flesta som har begravt någon nära anhörig tycks ju överleva, komma ut på andra sidan så att säga och timmarna tickar på, dagar går vidare, allt fortsätter.
Men jag kan inte känslomässigt ta det till mig att det är möjligt, det kan inte vara så. Jag ser ingen botten.
Den gamla ritualen har växt fram för att ge de sörjande tröst. Cermonierna, sången, gemenskapen, närheten ger trygghet.Efteråt äter man tillsammans, den avlinda är på allas läppar, minnen berättas, många kommer med sin pusselbit. Allt ger värme!
Oroa dig inte, det kommer att gå bra!Tänker på dig!
Jag instämmer med Lenas kommentar, det kommer att gå bra. Men det ÄR en tung dag. För mig är det svåraste ögonblicket när kistan sänks i graven. Allt blir så definitivt i det ögonblicket. Jordbegravningar känns mer uppslitande för mig än urnsättning. Vi har nog alla olika upplevelser av vad som är svårast. Oavsett begravningsform så finns förstås sorgen och saknaden där i precis samma omfattning... Begravningstankar från mig som tänker på dig i morgon. För visst är det i morgon din mammas begravning ska ske?
Och ändå är det för det mesta så att det trots allt känns lite bättre efter begravningen för de flesta. Jag hoppas att det blir ett vackert farväl för er.
Jag tror att du har "överraskats" av ungefär samma känslor som min egen mor fick när hennes mor gick bort... Kanske är det trots allt så man känner när ens föräldrar försvinner och man faktiskt blir "föräldralös". Jag hoppas att din dag i morgon blir fin trots den bottenlösa sorg som du känner.
Jag kommer att tänka på dig hela dagen i morgon med en förhoppning om att det på något sätt ska göra det hela bättre för dig.
Stor kram
Marie
Förstår dina tankar och känslor inför begravningen och att du gruvar dig.
Det är en mycket svår stund då det blir ett slutgiltigt farväl...
men som också kan bli fint.
Och hoppas det blir så för dig.
Men det är jobbigt med sorgen,
och den sköjer över en med vågor och när det är som jobbigast känns det som om det aldrig tar slut.
Men på något konstigt sätt så går man ändå vidare och med tiden vågorna lägger sig lite mera till ro.
Men sorgen och saknade försvinner inte, men man lär sig leva med den.
Det är så jag upplevt det.
Stora styrke-kramar till dig
Att gå på begravning är alltid jobbigt, speciellt om det är en verkligt när och kär Vän eller släkting. Det känns som om allt rivs upp på nytt igen och sorgen slår åter med full kraft emot en. Men efter begravningen känns det på något vis något lättare, en sorts stillhet infinner sig och sorgen känns så småningom något lättare att bära. Samtalen man har om den bortgångna är fina och man minns tillsammans de goda stunderna med en sorgblandad glädje. Jag skall tänka på dig imorgon och skickar varma kramar till dig. Tänk på att begravningen är en del i det gigantiska sorgearbetet och att det BLIR bättre så småningom!
Trolda - kramar till dig!
kommer ihåg som det var i går, även om det gått ett år, sedan vi hade vår värsta tid i mitt/vårt liv, men även om det inte hjälper dig idag, så vet jag att dagarna blir lättare. Men tillåt dej att låta det ta tid. Stor KRAM