Onsdag morgon

Nu börjar det bli riktig dagbok, med dag för dag. Det går i flyttning och avsked. Flyttar ur mitt klassrum på skolan och inser att det lilla rum jag nu ska jobba i inte kommer att rymma ens hälften av det jag har med mig dit. Och så försöker jag hantera att jag inte ska jobba ihop med min varje - dags - kollega till hösten. Vi gör sista arbetsdagen tillsammans idag. :-((. Har förträngt det oundvikliga avskedet förut, men nu är det ingen pardon.

Efter arbetsdagen slut åker jag numera direkt till mammas lägenhet och flyttar ut det jag vill behålla, vi lämnar den nu sista juni. Så försöker jag hantera alla minnen som dyker upp när jag plockar omkring bland sakerna och hantera saknaden efter mamma.  Dofterna av hem finns fortfarande kvar, det luktar mamma. Jag plockar nu sönder hennes strävsamt skapade fina lilla hem. Känner mig som en marodör. Det finns  en vånda i att välja ut. Jag kan ju inte behålla alla mammas saker. Det blir ett vridande och vändande. Ibland packar jag ner och så packar jag upp igen för jag kan inte bestämma mig. Rädd att ångra mig är jag också, tänk om jag skickar iväg något som jag sedan upptäcker att jag kommer att sakna eller  tänk om jag nu fyller den egna källaren med saker som ingen kommer att fråga efter, saker som jag egentligen borde ha skickat iväg direkt.

Broder och svägerska var här och hämtade sitt i början på veckan. Det var nervöst, det finns många historier om syskon som slutat tala med varandra efter att ha delat upp föräldrarnas hem. Men jag kan bara tacksamt konstatera att vi är bättre vänner än någonsin. Jag är rädd om relationen till honom och svägerskan, de är ju i stort sett mina enda släktingar, utom familjen.




Kommentarer
Postat av: Herta

Det är itne enkelt men jag tror samtidigt att det skall få ta tid. Det är skönt, tyckte jag, att gå och plocka för mig själv. Jag har kartonger i mängder som jag bör gå igenom, allt är inte genomgånget, bara nedpackat efter mina föräldrar. Någon gång när jag har tid...

Postat av: Inger Maryissa

Jag kommer ihåg hur det var när jag rensade i min mammas lägenhet

och åkte dit varje dag och hämtade det jag ville behålla.

Och precis som du skriver så många minnen som dyker upp.

Och samtidigt kändes det så konstigt att t.ex. gå igenom hennes privata saker.....

saker som hon aldrig visat mig förut...

Hade velat tagit allt...men det gick ju inte...

och efteråt har jag ibland känt mig sorgsen över det.

Men det går ju inte att behålla allt.

Skönt att det går så bra med din bror och svägerska att det inte blivit någon missämja över något.

utan att ni t.om blivit bättre vänner än någonsin.

Och ja, man ska vara rädd om relationen med de nära man har kvar.

Kram



2010-06-17 @ 21:28:41
URL: http://ingermaryissa1.blogg.se/
Postat av: Suss

Här delar jag många känlsor med dig. Efter jul är det två av mina bästa arbetskamrater som går på mammaledighet. De blir borta minst 1 år..... Snacka om separationsångest.

Usch vad svårt du måtte ha det med modrens hem, jag vet så väl vilka kval det är. Man behöver så mycket tid att begrunda vissa saker och nog ångrar jag ett och annat som bara är borta, samtidigt som jag har en hel del som jag också undrar varför jag tog på min lott.

2010-06-17 @ 22:06:19
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Inga M

Herta: Jag hör fler och fler som har sånt här liggande kvar i kartonger som de aldrig orkat gå igenom, ens efter flera år. Kanske är det så, att man packar in sina minnen och så tar man fram i den takt man orkar.



Inger Maryissa: Ungefär så är det. Jag har snott med mig mycket småsaker som jag har minnen med men skickat iväg skrymmande möbler, framför allt sånt som mamma köpte senare i livet efter att jag flyttat hemifrån. Det är saker som jag inte har något minne av. Men det är svårt. Hela tiden har jag prioriterat relationen till min bror och svägerska, den är viktigare än alla prylar.



Suss: Ja, vi har ju pratat om det här med att mista föräldrar och att ta vara på kvarlåtenskap. Det är en process som är känsloladdad och svår att göra på ett bra sätt. Man är ju som lite förvirrad av sorg och gör säkert fel saker hela tiden. Antagligen kommer jag inte att begripa förrän långt efteråt hur jag borde ja gjort, som vanligt!

2010-06-17 @ 23:44:03
URL: http://inga.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback