Lupinerna ...
Så här är det hela tiden! Hon finns fortfarande i mina tankar och i min spontana planering och när jag åker förbi Svensbyn och fortfarande vinkar när jag passerar hennes lägenhet. Men hon är inte där längre, hon finns inte i livet, bara i minnena.
Det är värst, sorgen och saknaden när jag är oförberedd, när det kommer plötsligt så där och inget försvar är upprest.
Gud, det är precis likadant för mig - fortfarande efter 2 år. Ska det vara så här jämt? Var i Samsala idag, såg upp mot Bäck och tänkte på er alla som bodde där.
Usch vad ont sorgen kan göra...försök trösta dig med att det BLIR bättre med tiden. Och du kommer alltid ha din kära Moder med dig i Hjärtat!
(Det är Sambon som är så smart naturligtvis...;-))
Trolda - kramar!
Hon följer dig för att titta på lupinerna där de blommar som vackrast.
Det pågår nog länge... jag kan fortfarande tänka att jag ska ringa syrran och varje gång jag kommer till stugan ser jag hennes tomma hus... ledsamt.
Att jag kan prata länge med min bror beror nog på att vi inte ses så ofta och så har vi bara varandra, mina tre biologiska bröder bor ju i Helsingfors och jag känner dem inte speciellt väl.
När jag väl tagit till sig detta att det "bara" kommer, tycker jag det är lättare. För det kommer, det gör det, ibland olämpligt, men sorgen är olika och visar sig på olika sätt vid olika tillfällen. Det är nog bara att inse att det är så. Sen vore det ju konstigt, om man bara skulle kunna bestämma, att nu är jag inte lessen mer, men det går lättare att "styra" tårarna med tiden. Just nu har jag en blandning av sorger, Lilla syster, Wilgott, jobbet, som är en annan sorts sorg som gör att man inte är riktigt stabil i huvudet. Sen kan det komma upp gamla mer bearbetade sorger också....men, men det kommer sol efter regn!!!Tillåt dej att få sörja, det blir lättare sen då!!!Ha det gott Bamse Kram
Så är det för mig också, fast min mamma dog redan 2002. Vi gjorde så mycket tillsammans och hon "är med" mig fortfarande. Nu för tiden innebär alla hågkomsterna bara glädje. Hon finns så länge vi minns henne.
Stor tröstekram!
Alla: För mig har det varit bra att kunna skriva om min sorg på bloggen och få Era tankar om detta med att ha förlorat någon. Det betyder mycket att förstå att inte bara jag upplever det här utan att vi är många. Men vi pratar kanske inte om det till vardags om inte någon tar upp ämnet. Tack!