Inga Magnusson

... till oss är de här pionerna. Jag plockade dem den dagen vi lämnade i från oss hennes lägenhet. Nu har de stått i snart tre veckor och känns som en liten hälsning från min bortgångna mor, något lite som finns kvar. Jag ser henne framför mig varje gång jag tittar ut genom köksfönstret och ser blommorna på altanbordet.  Visst gråter jag lite också, bit för bit försvinner min mamma från mig och nu är hon snart helt borta. Bara minnena kvar sedan, inget annat. Märkligt att blommorna  har överlevt så länge, nästan tre veckor är en lång tid för blommor i vas.

Så många gånger har jag fått / plockat av mammas fantastiska blommor men de här är de absolut sista. Det är den röda bondpionen och så en vit-rosa. De flyttade hon med hit till rabatten utanför sin lägenhet från mitt barndomshem i Bäck. Det går inte att flytta pioner enligt alla förståsigpåare, men min mamma fixade det mesta som handlade om blommor. Det är klart att de här pionerna levde och frodades, de har blommat varje år sedan dess.

Jag ser att den nye hyresgästen har sparat dem och jag kommer alltså att fortsätta se mammas pioner  när jag åker förbi. Och varje gång kommer det att kännas som en hälsning från mamma speciellt till mig.