Kolbullar ...
Så här elegant vänder gubben kolbullar genom att kasta upp dem i luften. Numera missar han aldrig, fast jag fattar inte hur han orkar, för pannans skaft är långt, den är tung och kolbullen är en jättepannkaka. Här steks på en luffarkamin; en stock som man sågat ett kryss i för att den ska brinna bra och ovanpå blir det en platt yta att ha stekpannan på.
Åh vilket trevlig inlägg. Kolbullar har jag aldrig ätit och luffarkamnin har jag aldrig hört talas om. Jag kan bli så otroligt avundsjuk på ert naturliga förhållande till naturen. Själv känner jag mig som en förstörd betongmänniska när jag läser många av dina inlägg. Det där med luffarkamin var jag direkt imponerad av!
Marie: Kolbullar är som pannkakor stekta med brynta bacontärningar i som man steker först. Smeten är hälften kornmjöl och hälften vetemjöl. Ätes med lingonsylt.
Det känns som ett privilegium att bo så här nära skog och vatten. Men jag gillar att vara i Stockholm också, kan absolut hitta fördelar med stadsboende.
En så härlig tradition, jag hade gärna testat!
Att något så enkelt kan vara så gott.
Kantareller... mums... jag ska ut o kolla i skogen någon dag... nu bör de ha kommit här efter allt regn vi fick i söndags... och efter det behaglig värme.
Jag är djupt imponerad både av mannen och den smarta "kaminen". För övrigt kan jag vända pannkakor så där i köket!!! Inte så märkvärdigt kanske, men när barnen var små blev de imponerade.
Ja, men vilken stiiiil...;-) Ser ju riktigt smidigt o säkert ut det där...duktig "Gube" du har =D
Trolda - godkväll! =D
Kolbullar har jag aldrig ätit...men det låter spännande..
och speciellt när de så skickligt har stekts och kastats i luften i stekpannan :-)
och säkert det är gott.
Får erkänna att jag inte hade en aaaaaning om vad kolbullar är för något, men nu vet jag!