Inga Magnusson

Kicki: Det var inte så länge sedan jag läste om det på en blogg, men minns inte var förstås. Jag vet inte vad som hände men jag fick en känsla av att det inte kom hastigt utan att hon visste om det tid innan. Jag följde hennes blogg något år så där. Hon var väldigt kreativ och skapande om jag minns rätt.

Kicki: Förresten, det om Svartvitan kan jag ha läst hos Solskuggan eller momma Lena. Hoppas det stämmer nu så det inte var en missuppfattning, men det verkade väldigt korrekt.

Vilken fantastisk tanke, att bloggen kan få finnas kvar för kommande generationer, åtminstone ett par efter mig. Sedan kanske det inte är lika intressant, men vad vet man? Det är onekligen ett tidsdokument.

Jag tror det är bra, att i synnerhet unga som mister en kompis/bekant kan få uttrycka sina känslor. Det är väl också alla ljus som tänds vid olycksplatser också ett exempel på?

En intressant tanke med en cyberkyrkogård. Som du säger kan en blogg vara av stort värde (förutsatt att det är hyfsat sant och ärligt det som skrivits) för ens efterkommande.



Men vet du, en del av dessa "sorgebloggar/dödsbloggar/sjukdomsbloggar" känns inte bra, i en del fall känns det som att man/bloggaren/anhörig har fastnat i sorgen och vältrar sig i det i det oändliga.



Nu är jag väl okänslig igen, men jag har funderat en hel del över somliga.

Har aldrig tänkt på min blogg så här men naturligtvis skulle jag vilja ha den kvar när jag är borta. Tanken på cyberkyrkogård känns som en bra idé.

Suss och Anne: Jag tror på att sorg behöver en fysisk plats, ett hem, ett rum eller hur man ska uttrycka det. Det kan vara en kyrkogård vid en vanlig kyrka, dit man går, eller en kyrkogård på internet dit man också kan gå. Och det är klart att de människor som man enbart träffar vid just platsen för sorg verkar oerhört upptagna och absorberade av sorgen, men behöver inte vara det i verkliga livet. Som efterlevande eller sörjande pendlar man ofta mellan att sörja och att inte sörja. Det måste ju vara tillåtet annars skulle livet stanna upp när någon närstående går bort. Och det jag menar är att cyberkyrkogården kan bli den plats som behövs för sorg, lite om och om igen, då och då, när saknaden kniper i hjärtat. Man behöver en plats att gråta lite på, eller uttrycka sin saknad på, för att sedan ta itu med undanplockning av julsaker eller vad man nu håller på med.



Jag kan ta ett exempel på hur det kan vara. Jag kände inte Rut O i verkliga livet, jag hade aldrig träffat henne. Men vi hade flera års bloggkontakt och dessutom kontakt via mail och vi skickade en del släktdokument mellan oss, eftersom hon hade ett ursprung geografiskt nära min bostadsort och en släktrelation till vänner till oss. Det gav mig en känsla av samhörighet som gjorde att jag verkligen saknade henne, alldeles på riktigt. Naturligtvis inte i nivå med hennes nära släktingar som känt henne ett helt liv. Men jag känner fortfarande behov av att ibland gå tillbaka till hennes blogg, läsa lite och tänka på henne och njuta av hennes fantastiska berättartalang, hennes beskrivningar av en tid som jag aldrig upplevt, bara hört berättas om, detta unika tidsdokument som hennes blogg ändå är.



Nej Anne jag tycker inte att Du är okänslig alls, har aldrig ens tänkt i de banorna. Så uppfattar jag inte Dig. Jag tror också att visst kan det vara så att människor fastnar i sorg på ett sätt som inte för något vidare. Jag har inte följt så många bloggar av den här typen, så jag vet inte. Men upplevt något exempel i verkliga livet där sorgen förlamat livet för den sörjande och omgivningen under lång tid, där sorgen fastnat och gått i stå, en till synes evig rundgång.

Cissi: Ja, det skulle kunna bli fint och värdigt, inte som nu = lite hafsig sammanblandning med aktiva internetsidor.