Inga Magnusson

Tänk att Viktor hänger kvar, när jag fick min var det nästan inga barn som hette så (1981. En enda visste jag om och han bodde 70 mil ifrån oss. Det är gammelfarfars namn.

Undrar när vi kommer igen?

Mia: Ja, det går snabbt och verkar inte vara internationellt heller, olika länder har olika populära namn.



Suss: Ha ha... jag just det, det kan man undra när våra namn kommer igen. Ditt namn är vackert så jag hoppas på en comeback. Mitt har jag alltid hatat så det kan gärna för försjunka i evig glömska.

Vi har precis fått en liten Olivia i familjen! Tycker att de valde ett så vackert namn på flickan, ganska tidlöst också!

Inga, Tycker du inte om ditt namn? Jag tycker det är jättevackert! Vad konstigt, har vi aldrig pratat om detta? Susanne är väl inte så märkvärdigt????

KUL med namn!!!

Mina systerdöttrar heter Doris och Dagny...fina gamla namn.. som passar dem utmärkt.

När jag skulle döpa min äldste så var det min farmor som sa Victor... och JAAAA..sa jag. Men det blev ett poppisnamn 93...vilket jag inte visste i januari det året...samma sak med lillebror.

Victor sa Antons Åberg istället för Alfons och lillebror fick heta Anton..som blev poppis 95... ha ha ha ha



Tack för din fina kommentar inne hos mig!!! Jag har själv lärarexamen och vet vad du menar men tycker det är så sorgligt!!! Hade jag inte haft min egen utbildning att luta mig mot tillsammans med alla mina egna erfarenheter så hade jag nog gått på lärares bedömning om sonen...;Lat, ointresserad och får skylla sig själv..

Han hade IG i alla ämnen i sjuan.. men vi fightades..och slet... han slutade med G men också VG och MVG och fortsätter stiga hela tiden...



JAG kommer aldrig sluta kämpa.

glömde...

Jag hävdar också att ALLA mår bra av struktur!!! Det stöd som bla min son behöver gynnar alla elever! Det är också min åsikt.

Ailas: Visst är Olivia fint, och internationellt.



Suss: Nej jag hatar det verkligen! Minns Du inte när vi var ute på skolresor och så och jag envisades med att använda mitt andranamn; Elisabet



Jayne: Om Du också är lärare så förstår Du vad jag menar. Det är roligt att se hur barnen liksom kommer till ro med struktur i tid, rum, aktivitet och person. Det innebär ju inte att man gör samma saker hela tiden med det finns en stomme som återkommer och mellan där så kan man variera. När jag började jobba med barn i början på 70-talet då var den stora utmaningen att få barna att våga uttrycka sig, att tala och att skriva. Utmaningen idag är att få dem att komma till ro med sig själva och sin omgivning och hjälpas åt att skapa en bra klass. Jag tänkte ett tag skriva en bok om mina erfarenheter, men jag behöver inte det för den boken är redan skriven av Birgitta Kimber. Den är bra och dessutom ett studiemateriel! Jag tror att detta måste få genomslag i lärarutbildningar framöver och i fortbildningar.