Inga Magnusson

.... upplevde vi igår kväll onsdag i Karlstad, Sundstagymnasiets aula. Jag skriver "upplevde" och inte såg. Det är med avsikt. För Jonas Gardell är ett fenomen som man upplever, det är inte en artist som man går och "ser".

Han är en totalupplevelse som involverar både känsla och intellekt. Jag bara älskar att få åka  med i den här mentala berg-och dalbanan med komik, tragedi, poesi, filosofi, religion, stand up comedy, nostalgi osv. Och så är han som scenmänniska perfektionist på ett sätt som jag tar till mitt hjärta. Han lämnar inget åt slumpen, varenda ord, gest, tonfall, min, tonläge och paus har finslipats intill fulländning.

När han beordrar att en öppen dörr ska stängas, så vet jag vad han eftersträvar. Han behöver ett slutet rum för att fånga sin publik. Det är inte säkert att publiken behöver ha den där dörren stängd men han måste ha det.  Och jag vet precis vad han menar, jag kan inte undervisa med en dörr öppen någonstans.  Men jag kan inte förklara varför. Det handlar nog om att kunna rikta fokus utan att splittra uppmärksamheten. Det händer något i det slutna rummet. Jag tror inte att hans föreställning funkar i en större lokal heller. Han behöver kunna svepa med sig publiken, alla måste se hans kroppsspråk och han vill ha en tråd ut till var och en.

Det är mest skratt så tårarna trillar  men när han berättar om sin mamma sittande på flyttlådan med den röda pricken och säger de förlösande orden som någon borde ha sagt till henne;
-Kom, ketchup så går vi!
Då är det en höjdpunkt och alla är rörda till tårar.
Så är det hela tiden, en resa mellan skratt och gråt, en resa över grunda gölar och stora djup.

Missa inte Gardell, vad Ni än gör! Jag har sett varje upplaga av Gardell show och läst alla hans böcker tror jag, men den senaste är alltid bäst, den här också. Jag fattar inte hur han bär sig åt för att hela tiden bli bättre och förnya sig.