Inga Magnusson

Släkt kan man ha mycket av ...

... som min gubbe har och jag har alltid varit så avundsjuk på det.  Han har bortåt 30 kusiner exempelvis. Men min egen släkt är numera minimal. Det är  jag med min familj +  min  bror med hans familj + en  ensam kusin som fyllde 80 häromveckan. Det är allt. Men jag strävar på med att dokumentera mina bortgångna föräldrars liv och upplever allt mer att jag lär känna dem bättre, förstår dem på ett annat sätt än tidigare. Nu har jag läst igenom drivor av dokument och anteckningar, kikat på kort, kopierat, skrivit till, gråtit en skvätt då och då, skrattat  ibland förstås. Ja, det är att åka känslomässig berg-och dalbana genom en process, kanske mot ett slags försonande avslut med alla minnen. Nej, inte avslut, mot en milstolpe, ett break där processen får stanna av och mogna, tills den kanske får anledning att ta fart igen.  

Så det här är vad jag gör mest just nu, agendan dag för dag är given: Kopiera, scanna, skriva, sätta in i pärmar. Ett rum i huset är och har varit ockuperat av alla papper och foton och anteckningar hela sommaren och jag förstår att jag måste göra färdigt. Sen gör vi annat dessemellan, träffar vänner, sköter om fritidshusen, det egna huset osv. Och idag var Roland med sin farbror Nils upp till Grammon (Granemon) Skomarka, för att se hur det var där de jobbade i skogen för länge sedan, han och Rolands pappa och deras far, ja alla.

Passar på att säga grattis till broder som fyller år 7 augusti!


Kärringen som står där bakom kan väl symboliskt få vara jag då! ;-)

Som ensambarn har jag alltid varit lite avundsjuk på dem med flera syskon, särskilt då familjer där det råder god sämja mellan alla. Men det är inte alltid givet, har jag förstått. Min bästa kompis var också ensambarn, så vi blev på sätt och vis som syskon och fann en trygghet och glädje i det.

Suss: Ja ibland har jag väl förundrats över vad föräldrarna samlat på sig, antar att det handlat om nostalgi emellanåt.



Ailas: Jag har ju detta med stor släkt lite på avstånd och ser ju mest det positiva i det men Du har säkert rätt i att det kan vara bökigt också.

Ja, vi är vl egentligen en stor släkt, men jag har tyvärr inte ens sett hälften av dem. Min farmor har 5 barn som i sin tur har barn. Detta innebär att jag har 12 kusiner på den sidan. På min mammas sida har jag 1 kusin men den släkten är egentligen MYCKET större. Min mormor hade nämligen 16 syskon. Alla dessa syskon fick barn, många av dem ett flertas och alla dessa barn är ju naturligtvis min mammas kusinser. Även dessa kusiner har ju ynglat av sig och alla dessa avkommor är således mina sysslingar. Vill det sig riktigt "illa" ;-) kan jag ha mellan 50-100 sysslingar beroende på hur många kusinerna blev och hur många barn dessa skaffade....och jag tror att jag har träffat ungefär 3 av dem...

Vi är nog många som inte har stor släkt och den släkt vi har finns långt borta. Men, det är inte mycket man kan göra åt det, det är som det är med den saken.



Jag tycker du är fantastisk som tar hand om all den information du har, vilket tålamod! Visst förstår jag att det ger mycket och visst har vi (maken främst) släktforskat, men att hantera papper... Inte min favoritsysselsättning precis...

jag är tacksam över att få ha så många nära o kära runt mig, det är beundransvärt att du orkar lägga ner så mycket tid på att dokumentera, men guld värt för de de dina. Kram

Marie: Lyxigt med så mycket släkt tycker jag. Då kan man välja o vraka när det gäller umgänge, åtminstone om alla bor i närheten. Min pappa hade ju sex syskon men bara en av dem fick barn, en pojke, alltså min kusin, sen dog hon i barnsäng vid nästa förlossning och det barnet dog också. Min mammas ende bror dog i en olycka när hästarna skenade, han var bara 13 år, den dagen han skulle sluta skolan. Så där finns ingen kvar heller.



Anne: Fast nu känner jag att tålamodet snart är slut för den här gången. Det får bli avrundat och så kanske jag går vidare vid ett annat tillfälle.



Ingrid: Dig är jag också avundsjuk på! Du får ha Din familj kvar runt Dig, syskon + deras barn och mamma och andra. Det finns en sån fin gemenskap o värme runt Er. Ni hjälps åt och håller ihop. Det är värdefullt och Du tar vara på det.

Det var kul att äntligen få se dig... :-)



Även om min släkt bor några mil bort och jag inte umgås så där jätteofta med dem så är de viktiga personer i mitt liv. De finns ju alltid där, har alltid funnits. Tror jag uppskattar dem mer för varje år som går.



Att du dokumenterar dina förfäder uppskattas säkerligen av kommande generationer, om inte nu så senare...