Smakminnen ...
Påminner om ett radioprogram jag hörde under en taxitur i Stockholm i fredags när vi åkte ut till byggmässan i Älvsjö. Det var parfymgeniet Pierre Wulff som pratade doftminnen och parfymer. Han kunde komma ihåg doften från mormors trappuppgång, gamla jeans, solskenet en vacker sommardag osv och inte nog med det, han kunde återskapa dofterna om han ville. Men han är nog extrem och den ende svensk, enligt Carin svärdotter in spe, som är internationellet känd i parfymbranschen. Han drömmer om att skapa en succéparfym, en parfym som blir berömd över hela världen, typ Cotys älskling eller så.
Smakminnen i all ära, men jag är nog mer benägen att minnas dofter, lukter, stank. Elefantsuddgummina som fanns när jag var liten, hur play-doh luktade då för tiden, min första obduktion, lukten i badrummet när lillsyrran haft ett av sina stora näsblödningar (handdukarna låg i badkaret), hyacinten & cigarren till jul, parfymen Oscar de la Renta som jag hade när jag flyttade till Chicago och det var vinter och kallt. Att sedan återframkalla dem, det lyckas jag inte med, men jag minns dem, i näsan, inte i huvudet.
Nja...Jag har varit med på obduktioner men har inte utfört några, det har man obduktionstekniker och patologläkare till. Oftast tar man vävnadsbitar som skickas upp på lab. Obduktioner är inte längre så vanligt förekommande om inte dödsfallet inträffar utanför sjukhus eller om dödsorsaken inte är känd. På mitt förra jobb hade vi någonstans runt 150-200 obduktioner/år och det är en liten siffra i jmf med antalet "förvaringar".
Jag anser också att obduktioner är "intima" och om det inte är så att regelverkat tar över så vill jag INTE att min kropp obduceras.
Litet konstig kommentar det här kanske, så här i storhelgstider, men även om jag inte har det på jobbet längre, så har det funnits som del i den verksamhet där jag tillbringat största delen av mitt yrkesverksamma liv.