Inga Magnusson

Usch så hemskt att de vill ha adressändring över avlidna.Låter jättekonstigt. Men jag önskar dig en fin Valborg kram Thalina

Hej, känner dig inte alls, vet dock vem du är genom skolkatalogen. (måhända det mest brukade bladet i kommunen?)Jag tycker du skriver så vackert om din mamma och det får mig att tänka på min egen, som gick bort för 15 år sen, nu i mars, jag var 27 år då. Min mamma uppnådde bara en ålder av 58 år. Tanken på henne dyker upp alltsom oftast och speciellt när min dotter "gör" nånting. Då tänker jag alltid att detta skulle mamma ha fått se/höra/vara med om, så stolt hon skulle ha varit. Jag har alltid fått oreserverad kärlek av min mamma, har alltid känt mig oerhört älskad och detta har jag försökt att ge till mina barn, som nu snart är utflugna.

Jag läser ofta din blogg och tänkte att skicka dig några tröstande tankar och jag hoppas du ser det, även om jag skrivit mest om saknaden efter min egen mamma.

När en älskad människa inte längre finns i livet är som Tina Turner uttryckte det i sin sång "River deep, mountain high" och man måste få lov till bägge delarna.

Ha det så bra som det nu går.

Selma: Då är vi i alla fall två som vet vad vi inte ska syssla med.



Thalina: Jag förstår det ur juridisk synpunkt, men det känns ändå konstigt att adressändra för min avlidna mamma.



Ingrid: Hmmm det är en av få publikationer man inte kan undkomma som lärare, annars är jag hellre bakom kameran än framför.



Tack för vänliga och tröstande ord. Jag tar till mig av det Du skriver. Din mor dog vid 58 års ålder och det var alldeles för tidigt. Jag förstår om det var svårt att bära med sig. Du kan inte ha varit så gammal då. Mammor får nog egentligen aldrig dö, de har ju alltid funnits där i våra liv och det är svårt att tänka sig livet utan dem. Jag har hört flera vänner och kollegor berätta om hur de efter många år fortfarande tänker på sina mödrar varje dag på något sätt. Jag passerar min mammas bostad varje dag och handen far upp och vinkar fortfarande utan att jag tänker på det. Så gjorde jag ju alltid medan hon levde ifall att hon satt vid köksbordet och tittade ut mot vägen så skulle hon se att jag vinkade var tanken. Likaså när jag går i affärer och ser fina krukväxter, så tänker jag att de här måste jag köpa till mamma. Sen kommer jag på, nej jag har ingen mamma längre. Det finns där hela tiden, med i själva livet liksom. Hon har inte lämnat oss och kommer kanske aldrig att göra det.

Att smuggla skulle jag aldrig fixa. Jag känner mig alltid skyldig när jag passerar tullen. Jag ser säkert skyldig ut som du skriver, men tullarna har kanske lärt sig se skillnad på ärliga människors ångest och de mer skyldigas försök att se oskyldiga ut.

Jag var 27 år då mamma dog, alltså vuxen, men i ett slag (mamma fick hjärtinfarkt) blev jag föräldralös, 27 år och liten igen, kände jag då!!!

Mia: Om jag såg någon som såg ut som jag gör när jag passerar tullen så skulle jag bura in den på en gång. Det är helt sant alltså, jag ser verkligen skyldig ut och känner mig skyldig och ser framför mig berg av smuggelgods i mitt bagage, smuggelgods som jag aldrig skulle ta in. !



Jag har blivit stoppad en gång så vitt jag minns. Då ömsom skrek, ömsom viskade jag till dem eftersom jag hade ordenligt lock för öronen och inte visst hur högt jag pratde, det gick inte bort heller när jag svalde. Usch va hemskt! Men jag hade inget olagligt den gången heller.

Inga, Jag minns hur det var när far dog. Mor gick till Skatteverket med deras deklrationer, lämnade in sin och sa: "aha och hur ska jag göra med hans hade ni tänkt? Han är död!" Jag trodde nästan hon skämtade när hon berättade vad hon gjort, hon var 85 år och jättetuff.

Hon fick skriva på, det var inte märkvärdigare än så, men jag log och ler fortfarande när jag ser hela situationen framför mig.

Ingrid: Just känslan av att vara föräldralös blir påtaglig. Jag trodde inte innan att det skulle kännas så starkt, att en bit av mitt eget liv är borta nu när min mamma inte finns mer.

Suss: Det Du beskriver förvånar mig inte. Din mor var alltid modig och rättfram. Goda egenskaper som Du har fått med Dig också, eller lärt av henne kanske genom goda exempel. Det är alltså så jag ska hantera mammas deklaration, jag skriver bara på och lämnar in. Tack för tips!

Adressändring? Vad tänker de? Och brevet var förstås adresserat till din mamma eller? Man borde ställa sig litet frågande kring detta ändå, man kan ju alltid skicka ett mail och ställa en "naiv" fråga, det kan ju hända att någon annan tar väldigt illa vid sig av detta förfarande.

Anne: Det stod säkert dödsbo någonstans också, men kontentan var ju själva adressändringen. Man bjöd förresten på portot, kanske ett diskret sätt att visa deltagande. Jag tog väl inte illa upp direkt, det kändes bara en aning makabert.

Ja, det kändes nog ganska konstigt att i brevet från Skatteverket om din mamma de ville ha adressändring.....

Kan mycket väl förstå att frestelsen var stor att skriva Himmelriket

Det kan hända en del konstiga saker när man har med olika myndigheter m.m. att göra.

Önskar dig en bra fortsatt helg

Kram

Nog tycker jag att man kan skoja lite mitt i allt det trista och tunga. Har lite dödserfarenheter i den nära familjekretsen och nog har jag skrivit adress himlen i några papper någonstans. Dumma dokument kan inte alltid få kloka svar.