Föräldralös.
Men jag har ju levt hela livet med den känslan av att vara barn till någon och länge med känslan av att vara förälder till någon, och nu blir det ett tomrum. Tydligen har det inte spelat så stor roll att min mamma inte har varit någon aktiv förälder på många år, ja faktiskt inte särskilt aktiv alls det senaste året.
Ja. man lär sig hela tiden nya saker om sig själv och andra trots att seniliteten förmodligen är i antågande. (Kan inte låta bli att tänka på en rektor jag hade en gång som sa att lärare bara skulle få löneförhöjningar i 5 år, sedan kunde de inte utvecklas mer utan stod still, bara upprepade. Hon själv närmar sig de 70 nu tror jag och jag undrar om hon tänker likadant nu, att människan vid en bestämd tidpunkt plötsligt stannar upp i livet och slutar ta till sig nya erfarenheter?)
Jag har hört flera ur min bekantskapskrets som upplever att de står näst i tur den dag båda föräldrarna är borta. Det vet förstås ingen något om... men känslan har varit så... Och den känslan är kanske inte så lätt att förlika sig med. Sedan tror jag att känslan av att man inte längre är någons barn den dag både Mor och Far är borta.
Visst är livet märkligt...
Det är en konstig känsla, jag tycker det är allra värst, när jag inte kan ringa och berätta eller fråga om något. Då går tankarna fortare än förnuftet.
Jag tror alla sådana där tankar och upplevelser är ett led i sorgebearbetningen. Tänker mycket på dig just nu!
Själv förlorade jag min mamma när jag var sjutton. Jag tror att jag alltid kommer att sakna henne. Ibland ser jag hur lik sin mormor lillaste Humlan är och då svider det lite att de aldrig fick träffas. Min far har jag kvar i livet. Full rulle, aktiv så man måste boka en tid för att träffa honom. På många konstiga vis är jag fortfarande mycket barn till pappa. Jag vill helst inte köra bilen med pappa i,trots att jag haft körkort i 28 år, det ska en vuxen (pappa) göra nämligen. Det är starka band mellan barn och föräldrar oavsett ålder. Sorgen och saknaden får du nog bära med dig för resten av livet. Sen blir det ju bättre det vet ju vi som varit med ett tag, mindre vass, mindre ont och fler ljusa minnen och tacksamhet över vad man trots allt hann få. Men sorgen och saknaden den har jag kvar i alla fall trots att jag idag är 48 och det alltså gått 31 år sedan nu.
Mia: Att jag står näst på tur är nog för min del än så länge en mer intellektuell reflektion. Känslan av föräldralöshet är däremot påtaglig.
Suss: Det stämmer att i vardagslivet så har jag inte tagit till mig än att min mamma är borta, jag måste tänka efter.
Selma: Att förlora sin mamma redan vid sjutton års ålder måste vara ofattbart tragiskt. Det kanske har förstärkt banden till Din pappa också att Du levt stor del av Ditt liv med bara honom som förälder. Banden mellan barn och förälder upplever man starkt både när man själv får barn och plötsligt går in i en relation som är en helt ny upplevelse och sedan när man förlorar den egna föräldern och ett sådant band plötsligt klipps av.
Ja alla blir vi föräldralösa om vi får leva tillräckligt länge.Kände som du när min mamma gick bort för 13 år sedan.Men jag tror INTE att man blir för gammal att lära om bara hjärnan hänger med.Kram Thalina
Sorgen och saknaden har så många ansikten. Föräldralösheten är ett av dem. Plötsligen stämmer inte den värld du levt i under hela ditt liv. Något väsentligt saknas. Det känns så uppenbart annorlunda och du kommer sakta att vänja dig vid detta nya.
Min mamma har varit borta i snart 8 år. Fortfarande tänker jag spontant på henne varje dag.
Samma här....jag fyller också snart 60 år och det känns lite konstigt.
och samma som du så har jag inga föräldrar i livet.
och känner igen dina känslor...
Kram
Thalina: Det är mycket runt sorg som vi aldrig pratar om, man behåller nog mest för sig själv.
Lena: Du tänker alltså fortfarande på Din mamma varje dag? Det är så?
Inger Maryissa: Det är nog så att många delar av sorgen är lika för alla människor, sen innehåller sorg nog också en blandning som är speciell för varje människa. Och vi pratar inte så mycket om det i vardagslag utan behåller för oss själva.