Dagens föräldrar ...
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett en annan värld och upplevt en annan tid, när pappa normalt sett var någon som bara fanns i periferin, någon som tjänade pengarna, som kom hem och tog itu med allvarsamma saker efter arbetsdagen, någon som hade hand om ekonomin och familjens "utrikespolitik". Men som inte i övrigt engagerade sig i barnens väl och ve. Barnen var mammors plikt, enbart. Nåde den pappa som gick och drog en barnvagn i grannars åsyn! Vad kunde han tänkas hitta på nästa dag? Gå omkring i klänning?
Jag glädjer mig åt att tiderna har förändrats och vi med dem. Vi är utvecklingsbara, vi förtjänar alla en statushöjning / löneförhöjning, både föräldrar och lärare. ;-). Min gamla rektor som trodde på utvecklingsstopp hos sina medmänniskor hade fel. Jag hoppas att hon har insett det.
Barn idag har en mycket gedigen och god fostran hemifrån när det gäller detta med rätt och fel. De vet hur man ska vara mot varandra för att det ska bli bra, hur man ska vara för att vara snäll och artig. Och det kan barn utveckla när de kommer till skolan och får vara trygga.
Men om de kommer till en otrygg skola, en skola där krig råder om utrymme, uppmärksamhet, kompisar osv så går det inte att utveckla sin snällhet, då måste varje litet barn själv bli en krigare och utveckla alldeles nya färdigheter, färdigheter som de inte alls lärt sig hemifrån. Ingen förälder lär sitt barn att slåss och bråka, jag vågar nästan lova det. Men en del barn är så trängda och rädda i skolan att de känner sig tvingade att göra det för att överleva. Och ansvaret för det är skolans, inte hemmets.
Att du har helt rätt i vad du skriver råder det ingen tvekan om.
Sitter med i skolrådet här för högstadiet tillsammans med elever,lärare o rektorer.Alltid
bra att diskutera detta men vart är de elever som
verkligen skulle behöva ses?Inte sitter dom i elevråd el skolråd....Det är ju dessa som vi alla vill hjälpa på ett bra sätt!
Kramen till dig från mig!
Fast min pappa drog barnvagn, han var och är fortfarande väldigt svag för små barn och de för honom. Däremot det evärderliga skjutsandet det minns jag inte mycket av. Jag däremot har stundtals tyckt att jag ägnat stordelen av min fritid åt att köra färdtjänst åt friska barn.
Jag vet inte, jag tror att du har bade rätt och fel. Det finns barn som får precis den omsorg och uppfostran som du beskriver, men det finns – tyvärr – också motsatsen. Jag har sett båda och jag vill faktiskt inte skuldbelägga skolan mer än vad som redan sker för många barns oförskämda attityder, bortskämdhet och brist på uppfostran.
Förr hade barnen ofta tillgång till fler vuxna än föräldrarna och den sociala kontrollen var noggrannare. ”På min tid” fanns det inga 13-14-åringar som berusade vinglade runt på stan och skräpade ner, exempelvis. På många håll var det inte aktuellt att gå ut förrän man konfirmerats.
Min pappa var exempelvis mycket aktiv med mig när jag växte upp! Vi hade frågelekar, brottades, gick i naturen och lyssnade på fåglar, plockade blommor och bär, vi spelade spel och musicerade tillsammans och så lagade vi ofta mat tillsammans. På somrarna tog vi promenader på stan och någon gång fick jag äta precis så många glassar jag ville! Pappa läste fler sagor än mamma, men han vågade vara pappa och även sätta gränser. Men papporna hade större ansvar för familjens försörjning på den tiden. Mamma stod mer för klädvård o dyl hemma hos oss. Tyvärr gick dessutom min mamma bort när jag var 15... Jag menar bara att det funnits och finns fantastiska pappor i alla tider.
När det gäller ensamstående föräldrar så fanns det just inga sådana, inte fler än de som förlorat sina män i kriget.
Hade härförleden samtal med två killar som går andra ring på gymnasiet och de var jätteledsna över hur de haft/har det. Båda pendlade som nomader (deras uttryck!) mellan sina föräldrar som hade nya partners hit och dit och killarna upplevde att de var mer eller mindre hemlösa. Ingen av dem skulle någonsin gifta sig... Jag har haft så otroligt många liknande samtal med djupt olyckliga tonårsbarn, att jag verkligen kan garantera att allas uppväxt inte är någon idyll idag. Kan inte heller känna att det är skolan som brustit där...
Du menar att barnen lär sig att kriga i skolan? Vilka är det som lär dem det, om alla är snälla, artiga och kan rätt och fel, dvs har bra uppfostran? Det är alltså lärarna som brister?
Personligen tror jag att det i alla tider funnits många färger i paletten och att så är det fortfarande.
Jo, det är stor skillnad på föräldrarnas roller förr och nu...speciellt pappornas...
Precis som du berättar så känner jag igen det där att förr pappan i stort sett var någon som fanns i perifering...
någon som tjänade pengar, hade hand om hemmets ekonomi m.m.
Och även bestraffing kommer jag ihåg och om någon av oss varit olydig så sa mamma: - vänta tills pappa kommer hem.
Men för det mesta hade mamma hand om allt hemma och om oss barn.
Men nu verkar det att dagens föräldrar, att båda två, tar mera ansvar för sina barn och är lika engagerade i dem ifrån början.
Jag tycker också det är toppen att dessa saker har förändrats.
Jag tror att det är som du skriver Inga, att inga barn har fått den kärlek och uppmärksamhet av både sin mamma och sin pappa som de som är små i dagens samhälle. Jag har funderat en del över Ailas kommentar här ovan... och tror att barn med taskiga hemförhållanden har det också alltid funnits. Det som är nytt är kanske det här med att barn ömsom bor hos mamma och ömsom hos pappa. Tidigare har nog pappan hållt sig borta eller hälsat på någon gång eller haft varannanhelgsamvaro i bästa fall.
Annorlunda är det helt klart. Ser mycket av det du skriver. Det finns förstås alla varianter fortfarande men generellt så ställs det andra krav i dag. Och mycket mer utspelas i offentlighetens ljus. Det beteende som fanns inom familjen (ofta en större släkt) kanske nu visas på nätet och "på stan".
Jag känner igen det där att många barn inte är rustade för verkligheten. Och som vuxna är de heller inte rustade för det som kommer efter skolan.
Ingmarie: Det där är nog en klassiker, att man inte når de barn och föräldrar som man skulle vilja ha mest kontakt med i skolråd och elevråd. De tenderar att förbli osynliga.
Selma: Det fanns säkert engagerade pappor förr också, men där jag växte upp på 50-talet så var det ovanligt att pappor sysslade med små barn och med vård av barn. De kom mer när det kom till att gå på fotbollsmatcher och sånt.
Inger Maryissa: Jag tror att vi är precis lika gamla Du och jag och det innbär måhända att vi har liknande erfarenheter. Det ändrade sig säkert något decennium senare, särskilt i slutet av 60-talet då det blev tillåtet för män att syssla med hemarbete och kvinnorna kom ut på arbetsmarknademn. Det var ju under den här tiden som dagis byggdes i Sverige, slutet på 60-talet och början på 70-talet.
Mia: Det är íntressant att se barnen och familjen ur ett historiskt perspektiv så här. Det är ju själva tidsperspektivet som vrider bilden. Alternativet till att barn ibland har två familjer är ju att föräldrarna fortsätter att leva tillsammans trots att förhållandet egentligen har spårat ur. På femtiotalet tvingades kvinnor att leva kvar i dåliga förhållanden med både misshandel och alkohol och vantrivsel därför att man inte hade ett jobb och ekonomiska möjligheter till att ta sig loss. Man var helt enkelt tvungna att bli försörjda av sin man. Det dröjde också fram till jag var tonåring, någonstans i mitten av 60-talet innan vi fick en lagstiftning som förbjöd våldtäkt inom äktenskapet. Ditills hade män kunna tvinga sina fruar till sex, till och med under det år man låg i hemskillnad, alltså var på väg att skiljas och skulle bo åtskiljda i avaktan på def. skilsmässa.
Ailas: Jag svara på Din kommentar när jag har mer tid, kanske i morgon söndag.
Lotten: Det är intressant att försöka få syn på vad som egentligen har hänt med familjen som fenomen över tid. Vad har förändrats? Vad är bättre nu och vad är sämre och vad beror det på? Vi har lätt att fastna i gnäll över att allt är dåligt men det är det inte. Och det finns ett orättvist skuldbeläggande av föräldar och i och för sig också av lärare och jag märker att jag bekämpar det.