Inga Magnusson

.... ska man skriva när någon avlider. Vi som är berörda har pratat om hur den ska se ut efter min mamma. Gårdagens (lördag) förmiddag ägnade jag till slut åt att försöka få ihop  den. Dödsannonsers utformning tänker man annars inte så mycket på. Man läser och konstaterar att någon man känner har avlidit, eller söker annonsen efter någon vän som man ska skicka kondoleans till / gå på begravningen efter. Man läser och gråter en skvätt, men grubblar inte över själva annonsen.  Vid första anblick tänker man att alla annonser är nästan lika. Men det är de inte. Man måste välja mellan en massa olika alternativ när man sitter där själv med penna och papper.

Ska det stå vår kära, eller vår älskade, eller vår innerligt älskade före namnet? Vilken symbol ska det vara, kors eller något annat? Ska allas namn vara med eller rationaliserar man till att skriva släkt och vänner? Passar det att tacka i annonsen? Och hur tänker vi oss egentligen begravningen, för alla eller bara för oss närmaste? Finns det några andra kvar runt en människa som blev nästan 93 år? Vännerna har ju gått före.  Och versen? Hur ska versen vara? Och i vilka tidningar ska den in? Jag föreställer mig att i en familj / släkt med minsta tendens till ovänskap och hetsigt humör så finns här hur många källor som helst till trätor. Jag fattar plötsligt en av anledningarna (säkert inte den enda i och för sig) till att det finns flera annonser efter samma person.  Som mest tror jag att jag sett 6 stycken. Man lyckas inte enas, eller försöker inte ens,  utan publicerar var sin annons istället.

Jag googlade på nätet och blev fast i läsning av ett par hundra annonser, minst. Det blev en resa mellan gråt och skratt. Mest gråt förstås eftersom annonserna ibland inte bara uttrycker en naturlig och vacker  slutpunkt efter ett långt liv utan en hjärtskärande, tillintetgörande förtvivlan över att någon  måst lämna sina nära alldeles för tidigt. Inte så sällan så kunde jag  känna hur andras sorg uttrycks precis som jag känner det själv och det berörde djupt.

Men mitt i allt det sorgliga så kom jag ibland förbi annonser som fick det att rycka lite i mungiporna åt andra hållet, exempelvis när man som vers väljer Taubes; "Så länge skutan kan gå...." Eller uttrycket "Begravningen sker i stillhet". Misstänker begravningsarrangörerna att gästerna kommer att högljutt stimma omkring på begravningen och inte hålla sig stilla? Vi vet ju alla vad uttrycket betyder, det är väletablerat, men samtidigt ett lite lustigt sätt att förmedla önskan om begravning i en begränsad krets. Jag tror att Gardell har raljerat över detta också i någon show.

 Ibland studsar man över symbolen som ersätter det traditionella korset. Jag hoppade till lite vid den hemritade bilden på en stor, otroligt raggig och ilsket blängande katt. Ett försök att få med ett älskat husdjur antar jag. Men mest förvånande var nog ändå bilden på den storögt stirriga ugglan som strängt blickade ner på läsaren. En jättelik uggla i en dödsannons?! Det sätter genast fart på fantasin. Vilket förhållande kan den avlidne ha haft till just ugglor? Knappast som husdjur? Eller kanske ändå? Eller symbol för något? I så fall vad? Jag lär aldrig få veta.

Nu är det gjort i alla fall och jag hoppas att det går att få en blomma med färg längst upp. Det vore fint på min mammas annons, hon som älskade blommor. Hädanefter kommer jag aldrig att betrakta dödsannonser med slentrianblick utan läsa dem som en egen litterär genre med respekt för den kreativa process i blod, svett och tårar som ligger bakom varje ord och bild.