Det blev inte bra...
Och jag gråter och står i, förstås. Inte för att Jazz måste vara gipsad några veckor och förmodligen sedan blir bra, utan för att ljudet av en hund som klompar omkring på ett gipsat ben påminner om en annan liten hund som flög omkring här som ett yrväder med ett gipsat framben för några år sedan; valpen Pampe. Honom saknar jag fortfarande så grymt mycket. Alla valpar luktar gott men lite olika och jag minns exakt hans doft. Mot sådan sorg hjälper det inte ens att vara sockerfri. Jag kommer aldrig över honom och det grymma ödet att han skadade sitt ben så illa att det aldrig kunde läka utan vi måste avliva honom. Det dröjde mer än ett år efter detta innan jag ens kunde umgås med valpar.
Aj, aj! Har de nu sytt ihop den senan som inte höll ihop? Är den tån fortfarande längre?
I så fall, ring till Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg och be att få prata med en ortoped. Där byter man t.o.m. höftleder på gamla hundar och är erkännt skickliga.
Senor kan man sy ihop länge efter skadan. Jag gick med en avskuren böjsena till höger långfinger i två veckor i Usa och blev opererad när jag kom hem. Inga problem alls.
För Jazzs skull är det ingen idé att vänta en enda dag i onödan!
Om ni är tveksamma till om tån är längre tycker jag absolut att ni ska ringa Blå Stjärnan. Får man tala med en klok människa mår man mycket bättre. Det är osäkerheten som är så jobbig!
En längre tå och en defekt tass kommer alltid att genera honom, slitas hårt och blöda varje gång han varit i skogen. Vi har haft en bortopererad tå på en tik, ett elände.
Hoppas det går bra för Jazz och er!!!
Lena: Nej det gjordes inget nytt ingrepp idag på djursjukhuset. En böjsena är fortfarande ihopsydd men den andra har släppt och den tån är längre än de andra eftersom böjsenan där av. Vi kommer nog att konsultera någon mer veterinär. Jag är rädd att Göteborg är för långt bort för oss, men tack för tipset i alla fall.
Usch så sorgligt, med både valpens öde och Jazz.
Baksidan av den roliga medaljen att ha husdjur...
Åh, vad tråkigt att det inte blev bra med hans tå och att han måste fortsätta bli behandlad. Även om han inte lider av gipset så vet man ju innerst inne att de har det bäst när de är friska och krya och kan springa obehindrat. Vår lilla Rutan haltade ungefär i ett halvår när hon var valp. Man hittade egentligen inget fel på henne, men var inne på att det eventuellt var en tåled som hade blivit skadad. Det hela slutade med att hon fick en kortisonspruta i tassen och så fick hon vila, jag tror att hon tog det lugnt i nästan 3 månader. Sakta, sakta blev hon bättre, men jag led så med henne eftersom jag visste att hon helst ville busa runt som valpar ska göra...
Lika tråkigt är det att du blev påminnd om en jobbit tid! Jag vet hur det känns för jag längtar fortfarande efter Juni. Varje gång jag är ute och springer är det samma sak...min hund saknas mig! Trots att jag tyckte att beslutet var HELT rätt och har aldrig ångrat mig så till vida, så längtar jag efter henne hela tiden om jag ska vara ärlig.
NEJ, usch vad tråkigt, nu blev jag verkligen ledsen för din/er skull, både dina dåliga minnen och över stackars Jazz som förstås inte fattar riktigt vad han drabbats av.
Åk, eller konsultera Strömsholm, de har mycket gott rykte. Vår kompis for alltid dit med sin hund och var alltid jättenöjd!
Inget kul! Livet är oberäkneligt, både för djur och människor...
Stackars Jazz och jag förstår att du är ledsen, men kontakta någon annan veterinär (man måste väl kunna ringa och få prata med någon i alla fall), även om man inte kommer på besök..
Förstår att det är ett ljud som kopplas samman med saknad, men du ska se att Jazz kommer att bli som "ny" igen..
Ha dé!