Inga Magnusson

Min allra äldsta bloggvän, Rut O, avled i torsdags efter en tids sjukdom. Jag tror att hon var 92 år gammal, kanske något år äldre till och med. Läser på Thalinas  blogg att hon var 94 och det stämmer säkert. Hon lämnar efter sig en berättarskatt från sin barndom i Värmland och från sitt vuxna liv i Stockholm. Jag är övertygad om att hennes barn och barnbarn kommer att förvalta den på bästa sätt.

Jag kan bara känna djup tacksamhet att jag har fått lära känna henne via bloggen.

Här nedan, är en bild från Skasåsbron, som jag lade ut till Rut en gång för något år sedan och då kommenterade hon som nedan under bilden.



Så här skrev Rut i sin kommentar då:
Tack Inga jag känner igen alltihop.
Från översvämningen i Arvika har jag en videofilm som min bror skickade och där just Olssons brygga är med och märket dit vattnet nådde, kyrkogården var nästan helt lagd under vatten som också stadsparken.
Skasås bron ligger lite längre norrut än på min tid och där vi färjade oss över när jag gick läste. Då fanns ingen bro alls och hade vi tur låg färjan på vår sida men ofta var det inte så utan vi fick vänta. Som du minns hade jag hade 2,mil till kyrkan. Första etappen gick jag 1 mil och fick ligga över hos snälla människor sedan återstod 1 mil så läste vi hos prästen sen gick jag de återstående 2 mil hem. Gissa om jag var trött, den sista milen dessutom ensam.
Bilderna från Gillbergadalen kanner jag väl igen det är som en liten hemkomst när jag ser dem
Tack Inga.
Ville skriva mer om Gammelvala och konstnärerna bröderna Eriksson men orkar inte just nu.








Bild från Segolstorp vid Fjällsjön, Ruts barndomstrakter.

Sorgligt. Men Rut hade nog ett rikt liv, jag besökte hennes blogg för länge sedan och klar som kristall verkade hon vara.

Jo, jag läste också i Ruts blogg att hon avled i torsdags.

Jag kände på mig sista tiden att hon var nog allvarligt sjuk.

Kommer också att sakna henne.

En fantastisk kvinna och tänk att sitta och blogga och vara över 90 år gammal.

Jag tyckte om att läsa det hon skrivit och goa rader jag fått hos mig också.



Tänk hur förunderligt det är här i bloggvärlden...

man lär känna olika människor, vänskapsband knyts och när någon lämnar oss det känns tomt.

Alla: Rut och jag har följt varandras bloggande sedan januari 2006 ser jag när jag kollar bakåt. Det är snart 4 år. Det är nästan hela min bloggtid som hon har funnits där och jag har varit inne på hennes blogg minst någon gång varje vecka oftast mer. Hon hade ju sin barndom en bit härifrån i Värmland, uppe i trakten av Stömne och skrev om minnen härifrån. Jag skickade henne berättelsen om mordet i Segolstorp bl.a. och i somras var jag o gubben uppe vid Fjällsjön för att se det på riktigt. Det ligger en bit från hennes morföräldrars hem tror jag.



Jag har tvekat att kalla bloggkontakter för vänner men det känns verkligen som en vän har gått bort. Hon har ju funnits med så länge och jag saknar henne verkligen. På riktigt.

Lilla Rut, har kämpat till slutet. Det känns tomt. Märkligt att man lärde känna henne så väl. Sina tankar, minnen och visdom formulerade hon så precist, kanske är det därför hon kom så nära.