Inga Magnusson

Idag, måndag,  är det alltså 20-årsjubileum över murens fall. Det märks bl.a. på att det är många program om detta på teve och i radio, samt stort uppslaget i dagspress. En liten bit av Berlinmuren  hamnade här hos oss. Vi fick den av tyska goda vänner som fick den av sina vänner som  var med och rev ner muren.


Muren var en tragedi i Berlin. Vi har träffat äldre människor som stått och sett på hur de som försökte fly över muren sköts ner skoningslöst. Man berättar också om hur kvarvarande släktingar till dem som lyckades fly, trakasserades. Muren delade på familjer, släktingar och vänner.

När gränsövergångarna öppnades  plockades muren  tjänstvilligt ner i stora och små stycken av vanligt folk tror jag. En hel del av jobbet gjordes för hand så här.

Man kan väl på något sätt tacka den gamla sovjetiska beslutshierarkin för att muren föll till slut. Vakterna vid gränsövergångarna lär  ha sökt kontakt med överordnade för att få besked vad man skulle göra med de människomassor som krävde att muren skulle öppnas. De överordnade i sin tur sökte stöd längre upp  i maktsfären men ingen vågade fatta beslut av rädsla för  att göra fel i överordnades ögon. Under tiden så öppnades gränsövergångarna.  Alternativet att skjuta ner så många vanliga människor var nog moraliskt omöjligt.

Det var en ofattbart stor dag för berlinare och tyskar i allmänhet. Tiden indelas numera ofta "vor und nach der Wende", "före och efter vändpunkten". "Wende" har blivit beteckningen på det som hände den här dagen.


 Så här i efterhand kan man konstatera att de tyska områden som tillhört östblocket under många år, var i ett otroligt dåligt skick när det gäller all infrastruktur så som vägar, järnvägar, elnät, telenät, avlopp, vattenförsörjning. Det var mycket sämre än man kunnat  föreställa sig. Tyskland tvingades ta ut en extra skatt av hela befolkningen för att kunna bygga upp allt detta. Nu har man gjort det i alla fall, en gigantisk insats!

Dessutom har ju Tyskland varit ett land med stor generositet gentemot invandringen, det har också varit dyrbart.  Det fanns till en början stöd för det som en solidaritetsgest mot omvärlden som tog emot så många flyktingar från Tyskland under andra världskriget. Så småningom har nog mycket av det stödet försvunnit och man har integrationsproblem, precis som i Sverige. Stödet för att vara solidarisk med gamla Östtyskland sviktar också i takt med att arbetslösheten breder ut sig och extrema ytterlighetspartier vinner sympatier i valen.

Pensionerna exempelvis, är ett problem. De som bor i forna öst får lika mycket som de som bor i forna väst. Orättvist tycker en del eftersom de östboende inte varit med och betalat in några pengar i systemet. Och Tyskland har fortfarande kvar rätt förmånliga pensioner som folk kan leva på och många går i pension rätt tidigt. 

I  gengäld är man tvungen att försörja sin barn genom universitetsstudier och man kan också ha plikt att försörja gamla föräldrar om de behöver dyr omsorg. Det är mycket vanligare att äldre bor kvar hos barnen och får sin omvårdnad där. Hemmafruar existerar fortfarande i Tyskland  och de kvinnor som jobbar, jobbar ofta deltid och stannar ofta hemma med små barn.  Barntillsynen är också mycket dyrare, minst dubbelt mot här och man har stora barngrupper +  lite personal med våra mått mätt, knappt hälften är vanligt verkar det som. Det finns ingen plikt för kommunerna att ordna barntillsyn för arbetande föräldrar så det är svårt att få en sån plats. Många är hänvisade till att ordna själva med olika typer av privata lösningar.

Vi är i alla fall glada för Tysklands och för tyskarnas skull att man fick sin återförening. Till slut och på lång sikt så blir det säkert bra. Det är på olika sätt ett fantastiskt land och vi har många vänner därifrån som vi delar måltider, skämt  och upplevelser med.