Svarat på kommentarer...
Släpp lite på din yrkesroll! Du behöver inte svara oss alla alltid. Jag och flera med mig, tror jag, blir inte besvikna, upprörda eller arga om du inte kommenterar våra mer eller mindre sofistikerade inlägg. Det är fantastiskt, att du hinner kommentera så mycket som du redan gör. Ta det lugnt och TTT, Ting Tar Tid som Piet Hein skrev i en gruk.
LL: Ha ha, det kanske hänger ihop med lärarrollen, att behandla alla lika hela tiden, inte göra skillnad. På jobbet är jag nog lätt "fyrkantig" och har stenkoll på både vad jag och barnen gör och presterar! :-))
Men jag försöker verkligen att skilja på jobb och fritid. Hemma är jag en rätt loj typ, noll koll på alla högar som samlas, mest är vi kanske sällskapssjuka matvrak. Åtminstone ser det ut så om jag kollar på den egna bloggen med fräscha ögon.
Fast allvarligt talat känns det inte som en belastning att svara på kommentarer, det är ett trevligt samtal som jag gärna vill ha tid till.
Jag känner igen dina tankar hos mig själv. Det är kanske en yrkesskada, som jag dras med. Alla ska man svara, uppmuntra, uppmärksamma, bjuda på sig själv, vara delaktig, bemöta. Underbart, men ibland tröttsamt. Är man sådan eller blir man sådan? Det är frågan. Men härligt är det med människor. Nära eller via bloggen.
LL: Det är ett intressant spörsmål! Men visst kan det vara så att man efter ett långt "lärarliv" har samlat på sig ett känslomässigt överskott efter många positiva kontakter med andra människor. Dagarna är ju fyllda av goda möten med små och stora människor. Jag blir alltid glad av mitt jobb.
Ett liv utan möten med människor vore föga stimulerande. Att ta, ge och byta tankar, erfarenheter, sorg och glädje - det är livet. Med djuren är det samma sak, men ordlöst. För mig.