Inga Magnusson

...är alltid en speciell dag för lärare. Vad gör jag?

(Det här är ett väldigt skolcentrerat inlägg så alla som är ointresserade av skola kan genast sluta läsa!)

- Förbereder mig mentalt på att sakna barnen under en hel lång sommar.

- Bestämmer mig för att i år ska jag minsann inte gråta en skvätt av rörelse när barnen står där framme i kyrkan och sjunger vackra sommarsånger. (Fast det brukar inte lyckas! Jag vet ju hur mycket de har övat och strävat för att kunna alla texter och melodier och det är sååå vackert både för ögon och öron!)

-  Stryker Värendsdräkten för att kunna ha den. Det är dräkten för min fars hembygd under många generationer.

-  Stålsätter mig inför tanken på att min kollega och resursperson i klassen hör till dem som fått varsel och inte ska ersättas. Hon kommer att fattas mig / oss.

- Försöker fatta hur en förhållandevis liten besparing på Barn- och utbildningsområdet på två miljoner, varav det mesta skulle kunna sparas på barntillsynssidan tack vare minskad efterfrågan (sas det), kunde  leda till att ett antal tjänster för assistenter och resurspersoner i den redan utarmade grundskolan försvinner. Har det hänt något på vägen som inte var meningen?  Här lämnas nu ett antal barn utan den hjälp och det stöd de självklart behöver för att klara upp sin skolgång och risken är att anmälningarna till Skolverket kommer att hagla.

-  Kokar potatis och ägg som jag behöver i morgon när vi äter något gott tillsammans med I och T.

-  Kollar yr.no-sidan för att se hur vädret blir imorgon när vi ska ut och gå parad från skolan till kyrkan.  Jo, vi har fortfarande examen i kyrkan och vi gillar det.

- Summerar automatiskt i huvudet det gångna läsåret och funderar som vanligt på alla möjliga och omöjliga  lösningar för att få möjlighet att arbeta i en skolverksamhet med hög kvalitet, en verksamhet där jag skulle kunna förverkliga mina pedagogiska visioner istället för att sitta fast i ett träsk av skrivbordslösningar och hyllvärmarproduktion och socialt kompensationsarbete.

Jo, jag tror att mina elever har fått ett skolår med hög kvalitet och en bas av trygghet, glädje och gruppkänsla, vi har varit två vuxna med hela tiden, barnen har verkligen velat göra det bra, föräldrarna har varit med. Fokus i jobbet har legat på trygghet  för min del, för barnens del och för föräldrarna.  Vi har tvingats lägga fokus på trygghetsarbete eftersom den organisation man valt vid min skola inte är skapad utifrån barnens behov av trygghet, inte utifrån ett barnperspektiv. Det är en organisation som skickar barnen mellan olika undervisningslokaler och olika ledarpersoner hela tiden, ingen vuxen människa skulle orka med att leva gott med att tvingas byta arbetsrum, kollegor och chef flera gånger varje dag och ännu mindre ett barn på 7-8 år. Alltså krävs ett omsorgsfullt och eftertänksamt arbete av oss alla för att kompensera för en orosskapande organisation. På många sätt kan man säga att skolan bäddar för problem genom att göra för stora klassenheter och för mycket oro runt barnen med ideliga lärarbyten och lokalbyten.

Vi som har jobbat länge med små barn i grundskolan försöker förgäves hävda att tryggheten med en lärare och ett klassrum och en mindre stabil undervisningsgrupp behövs för att skapa en bra skola för de yngre barnen i grundskolan och allra mest behövs det för barn som kommer till skolan med oro i kroppen / själen av olika anledningar. De är redan alldeles för sköra för att klara av det här som vi har nu. Det är ingen skola för alla.

Jag hade hellre sett att den sociala grundtryggheten hade funnits där redan, inbyggd i organisationen så att jag hade kunnat fokusera på det jag är utbildad för; arbeta med pedagogisk utveckling, att vara lärare.  För min del är det en stor sorg att inte kunna jobba med det jag egentligen vill och den sorgen känns mest när skolåret börjar och slutar, eller när jag tvingas sitta av meningslösa samkväm på arbetstid.

En tröst, om än klen, är att antalet meningslösa sammankomster under den kommande veckan minimeras genom att större delen av kollegiet är på någon sorts studieresa till Paris.