Snabbt, effektivt...
GÖR JAG INTE FÖRSTÅS!
Det går inte, trots att jag försökt förhärda mig i flera dagar innan, riktigt visualiserat mig själv vid soptunnan med breven, korten, småpresenterna, minnena i handen, på väg att göra den sista knycken så att alltsammans äntligen får vila i frid i den gröna slutförvaringen.
Istället försjunker jag ständigt i nostalgitrippar, hur långa som helst!!!!!!!!!!!! Blir sittande och minns.
* Lilla taxen salig Arms Antons pyttelilla prisbägare när han blev jaktchampion, nu jagar han enbart i de sälla jaktmarkerna
* Gratulationskorten från min egen konfirmation (modren har sparat!)
* ;Modrens 40-årsfirandekort
* Alla gamla almanckor, där finns hela mitt liv, dag för dag !
* Modrens en almacka med vädret noggrannt beskrivet varje dag.
Och till slut hittar jag en bunt med papper från min pappas föräldrahem. Det är så hjärtslitande. Min farmor Matilda var i min ålder när hon förlorade två döttrar med ett års mellanrum; 1931 och 1932. Den ena, Berta, i tbc efter att ha jobbat som sköterska med handikappade barn på ett barnhem (Wilhelmsro?) och den andra, Signe, dog i barnsäng när hon fött barn nr två. Det nyfödda barnet dog också. Sen dog farmor 7 år senare, samma år som andra världskriget bröt ut. Av sorg sa de som var med då. I hjärtinfarkt skulle vi väl säga nu. Det lilla barnet som Signe lämnade efter sig växte upp ömsom hos sin far på Värnlanda i Nöbbele, ömsom hos mostrar o mormor på Östregård. Han är idag min en enda kända biologiska släkting förutom bror, mor och egen familj.
Jag läser de stora svartkantade begravningsinbjudningarna. Det var storslagna tillställningar som uppenbarligen startade med samling 7.30 i sorgehuset och avslutades med middag därstädes. Jag har kvar en stor lång hemvävd linneduk i vitsvart dräll som användes vid de här tillfällena, särskilt vävd för ändamålet. Kanske planerade man för döden och mötte den då, inte förträngde och gömde undan som vi gör nu. Man levde med döden ständigt närvarande och jag läser sorgen i allvarliga ansikten på de gamla korten. Det var tillåtet att vara allvarlig, man måste inte skratta jämt och sorgen fick vara med till och med på bild.
tack för tipset om Irland..va kär på Irland och älskade både Irland och irländarna en gång i början på 90 talet så det var spännande läsning....
att rensa i mina egna saker har jag inga som helst problem med men när jag hittar såna saker som du beskriver så blir jag precis som du sittande drömmande funderande över tiden som var då...tack för din berättelse om en tid som farit...
Jag är nog som du, kan fastna hur länge som helst bland gamla saker...
Om jag vill att det ska "gå undan", då ber jag bara äldsta dottern om hjälp, hon är fenomenal på att "rensa"..
Ha dé!
Oj, där är vi riktigt olika, jag slänger hur gärna som helst. Ibland slänger jag i sådan utsträcklning att jag funderar över om det är ngt känslomässigt fel på mig...borde jag åtminstone inte vara lite sentimental så att jag i alla fall gjorde något litet övervägande innan jag slänger? Nepp, inte jag inte, jag ÄLSKAR att slänga...en sak mindre som stökar till ;-)))
Dessa släktminnens värde stiger med kvadraten på tiden. Gå nu och leta fram en riktigt fin låda där du kan lägga dyrbarheterna. Nästa generation kommer att bli lycklig, när de hitttar den.
Själv har jag nyligen fyndat i "farfars låda", som jag tog över från min mor. Viktiga brev, betyg från de fartyg han varit befälhavare på och annat. Ingen av de unga är ännu det minsta intresserade, men det kommer tids nog. Farfar dog för 40 år sedan och jag förstod inte då vilken viktig länk han var i vår släkts historia. Rötter är viktiga för människor så väl som för växter.
Jag undrar om vi förstår idag, att vi borde spara ett och annat viktigt mail för framtiden?
Inte kan man slänga sådana minnen. Nä, de får allt ligga kvar till nästa gång och så får de ligga kvar till nästa gång och så...
Så underbart att läsa om dina gamla minnen. Jag gräver runt i allt mitt då och då och har väldig beslutsångest. Samtidigt tänker jag, vad vill nästa generation hitta i gömmorna? Hur mycket av det riktigt gamla vet de ens om? Svårt är det, men också underbart att låta sig föras bakåt i tiden med hjälp av det som finns sparat.
Ja det är inte alltid helt enkelt att kasta saker...Men det är en "befriande" känsla när man väl GÖR det...och när man FLYTTAR blir det en hel del i soporna till slut...Jag måste "vara på humör" för att slänga, men då slänger jag VERKLIGEN saker! Och sällan jag ångrat något!
Trolda - slänger snart igen...;-)
Jag har min gamla skokartong med minnen som jag flyttar med mej... nu tenderar den att bli två stycken... men att slänga... nej, det kan jag inte ännu.
Alla: Det har blivit en byrålåda med de allra viktigaste fynden! Sen tänker jag ibland att det är ju bara jag som vet vad just det här minnet betyder. Borde nog föra det vidare på något sätt. Åtminstone borde jag nog skriva lite om en del av korten och lägga med. Hittills har mina barn inte visat något intresse för sin släkts historia men det kanske kommer. Sånt som försvinner blir ju borta för alltid tyvärr.
Vilka starka berättelser det finns i sådana minnen. Det är mycket klokt det du skriver om att nedteckna vad du minns kring dem, hur många gamla fotografier har jag inte där jag frågar mig vilka det är som står där tillsammans med mormorsmor och -far... skriv med blyerts på baksidan av fotografier, lägg gamla tidningsklipp i kuvert tillsammans med antekningar om minnet. Ovärderligt för framtiden.