Elle-galan förföljer mig idag...
I paltkoma (Suss, jag kan inte låta bli att använda ordet!) slötittade vi på TV hela kvällen, liggandes på sofforna tillsammans med hundarna! Vi såg till och med Lets dance och det för första gången den här säsongen. Rätt par blev utröstat. Jag vet inte varför Linda var så trumpen, kanske hade hon en god anledning men någon entertainer var hon def inte. Och det är nog viktigare än dansbriljans. Sen blev det Rob Roy med Liam Neeson.
Så småningom drabbades vi av det som drabbar oss så¨där fram på kvällskvisten; vi längtar efter ungarna och ringer den vi inte pratat med på ett tag. Det var Stockholmssonen. Han svarade till slut och det var ett himla väsen runt honom, skrål faktiskt och många röster.
Till slut lyckas han förmedla att han var (är i skrivande stund) på Elle-galan på Grand Hotel. (Hade han sagt förut, hade vi glömt förstås) Han gick ut och rökte lite och vi pratade en stund, allt väl, han hade varit ute med brodern igår en sväng. Båda mår bra.
Sen beger jag mig till datorn och bloggen; blogg.se. startsida. Och vad är det första jag får se? Jo Elle-galan! Bilder och ett som annat, överallt på framsidan. Då blir jag en sån där riktigt fjompig morsa.
-Aha, det finns något live från galan. Jag kan gå in och få se sonen livs levande från någon web. utsändning!
Letar!
Icke sa Nicke. Jag hittar ingen utsändning i alla fall. Asch, jag tror att han kommer att klara den här kvällen också, även om jag inte kan se honom och ha koll på hur han har det Men Stockholm (och Umeå!) känns ofta väldigt ocentralt och långt borta. Jag undrar hur länge man oroar sig för sina barn? Tar det aldrig slut?
Nej, det tar nog aldrig slut..oroandet menar jag. Jag insåg det när jag själv var 30 år och talade om för mina föräldrar att jag skulle skilja mig. Min mamma suckade djupt (jag har aldirg hört ngn sucka så djupt som då) och nämnde någonting om hon nu var tvungen att oroa sig för mig igen trots att jag var 30 år... ;-)) Då vart det plötsligt HELT uppenbart för mig denna livslånga oro som man bara MÅSTE mäkta med vare sig man gör det eller inte.....
Jag som tycker om att få saker och ting på plats, klara liksom, jag lyckas aldrig få varken livet eller mina barn "klara" eller på "plats". Du förstår vilken frustration och oro det skapar mellan varven. Jag börjar nu så smått (vid 41-års ålder)att vänja mig, men är rädd att jag inte är klar med detta förrän det är dags för mig själv att lägga näsan i vädret :-(
Marie: Du har nog rätt i oron är livslång. När barnen var små så tänkte jag alltid att man som förälder slipper den där ständigt malande oron när barnen är vuxna, men så blev det inte alls. Jag tänker på dem ofta under en dag och undrar hur de har det egentligen. Det låter bra när jag pratar med dem i telefon, men de är så långt borta så jag kan inte se med egna ögon. Och så ibland hör jag något tonfall som får mig att fundera mer.
Det är vackert och trivsamt i Norrland men fryser dotter och barnbarn där uppe i Umeå? Stockholms nöjesliv och Ellegalor är naturligtvis kul att uppleva, men är det verkligen hälsobringande?
Ja, så där håller det på. :-))
Näe, det tar tydligen aldrig slut, bara ändrar form lite!
Nej, aldrig slutar man. Plötsligt brukar jag komma på i vilken ålder någon av dem och och tänka på hur jag hade det då. Då får man lite perspektiv och förstår sina egna föräldrar bättre. Men den där längtan... den är bitterljuv.
Det ser nog ut som så att vi för evigt kommer följa våra stora stjärnor som vi fått möjligheten att vansdra bredvid från dess start i livet fram till nuet att det finns ett band som aldrig tar slut...orosbandet...så gott att höra dina ord om din omsorg Inga...det ger en känsla av så
innerligt varm kärlek till dina diamanter.
Önsakr dig en fin söndag!
Kram Lena "Lenjangel"
Tyra: Så är det nog. Man byter bekymren om deras gympaklädesutrustning till att fundera om de verkligen kan hantera sitt umgänge och sitt boende.
Rutan: Du har tyvärr rätt. Man blir inget bra barn förrän man varit förälder ett bra tag. Himla fel perspektiv egentligen.
Lena: Idag fick vi till slut tag på yngste sonen, LA-sonen som numera bor i Stockholm. Han trivs jättebra och är väldigt nöjd med jobbet på Dice. Bra arbetsledning och bra fart i produktionen. Det glädjer oss i dessa tider när internationellt ägande kan vara riskabelt, speciellt om företaget skulle ha röda siffror, men här är det alltså bara framåt. Och han hade goda privata nyheter också.
Jag tror aldrig man slutar att oroa sig för barnen. Själv är jag extra nojig nu, måste ringa och säga god natt till dom,plus att jag måste smsa god natt till syskon och syskon barn. Mamma pratar jag ju med flera gånger per dag.Men det lugnar sig väl, men ungarna får nog stå ut med en tölig mor ett tag. Mitt i all röra så ser jag fram emot att få träffa dej i morgon, säger som Mattis sa till Skalle Per ,-du fattas mej.
Jag förstår att det finns behov av extra omsorg just nu. Det ska bli väldigt roligt att ses igen efter en veckas Ingrid-abstinens. Jag ska försöka att inte bli så sen på morgonen, det är en del att plocka upp tror jag. Och jag bubblar över lite av en positiv privat nyhet.