Våldet i skolan.
Jag blir upprörd över att skolan (nu menar jag skolan i största allmänhet, inte specifikt min skola) har fått bli ett reservat för dåligt uppförande och till och med olagligheter. Janne J är inte min favorit och jag brukar inte se hans program men temat för kvällens debatt var ju just våld i skolan och det är intressant.
En sån debatt blir råttan på repet typ...
Elever skyller på lärare, lärarstuderande skyller på brister i lärarutbildningen (ingen konflikthantering), lärare skyller på skolledningen, skolledningen skyller på föräldrar och dåliga resurser osv osv
Lärare är rätt maktlösa egentligen om elever vill ta makten. Och det vill de ibland. De elever som tar makten och plågar både lärare och andra elever gör det inte för att de har farit illa i samhället utan för att de njuter av att plåga, det ligger en lust i maktutövningen (finns forskning som belägger det till och med, förutom erfarenhet) . Därför måste det finnas gränser som är tydliga. Det måste bli konsekvenser av dåligt och olagligt uppträdande. Och då får man strunta i om skolans rykte blir skamfilat. Våld mot lärare ska polisanmälas.
Det märkliga är att återigen höra en rektor tala om att man inte kan sätta gränser och polisanmäla för soc ska in och elevvården och man måste hålla sig väl med föräldarna. Men herregud det finns inget motsatsförhållande mellan gränssättning och vårdinsatser (när det behövs). Man måste kunna både sätta gränser och tala med elever och föräldrar. Det ena kan inte utesluta det andra.
Föräldrar är svårt att lasta. Det kommer alltid att finnas föräldrar som har gett upp eller inte orkar med sina barn av en eller annan anledning och skolan måste kunna hantera deras barn också. Föräldrar har knappast tid att vistas längre tider på skolan och passa sina barn heller även om det skulle hjälpa en stund. Detta är skolans problem och skolan måste få redskap att hantera det.
Jag kan inte förstå varför människor som jobbar i skolan ska behöva bli blåslagna, till och med regelmässigt utan att någon ingriper. Ingen annan yrkeskategori skulle tigande acceptera att ha det så på sin arbetsplats. Tänk tanken att på 100 kontorsanställda så får 4 stycken stryk på jobbet och 10 stycken utsätts för hot??? Så ser våldstatistiken ut i skolan just nu. 4 % utsätts för fysiskt våld och 10 % för andra hot. Om man vill omsätta siffrorna i andra tal så blir det att en på 25 utsätts för hugg och slag. Det stämmer rätt väl med bilden på min skola också, varken bättre eller sämre, bara lika dåligt.
Jag jobbar på Högstadiet, det är väl inte som påmin tid, men jag trivs med ungdomar, gillar den åldern och har aldrig känt mej rädd. Det finns mycket extrapersonal på skolor, vissa klasser har två vuxna.
Om det händer ett par överfall per år, bland tusentals elever, så är det ju ingen regel utan undantag.
Hannele: I mina egna klasser har jag alltid känt mig trygg oavsett vilken åldersgrupp jag jobbat med. Och jag har ju arbetat längre perioder med utagerande barn också.
Men när jag får se samma kollegor återkommande visa upp blåmärken i olika stadier och höra dem berätta om sin arbetssituation blir jag förfärad. Det är inte vi markpersonal som har ansvaret för arbetsmiljön och faktiskt inte heller facket, utan det är arbetsgivaren. Vi har handlingsplaner för vad vi ska göra i ett antal olika situationer, en del av dem inträffar högst vart tionde år, men detta som återkommande är vardag för några kollegor finns inga handlingsplaner eller framförhållning i. Det borde självklart redan vara genomdiskuterat i hela kommunen vad man gör när skolpersonal blir utsatt för våld, på samma sätt som vi har handlingsplaner för våld mellan elever. Vad man väljer att göra från fall till fall ska inte bero på om en personal är ovanligt stryktålig eller inte själv vill anmäla p.g.a. exempelvis lösa anställningsförhållanden eller av rädsla för att stöta sig med föräldrar i ett litet samhälle. Eftersom det är olagligt att slå en annan människa så ska det inte finnas utrymme för godtycke.
Tyvärr så finns det vissa yrkesgrupper som har det här med våld, både verbalt som fysiskt i sin arbetsmiljö. Det är ett arbetsmiljöproblem! Ingen ska behöva vara rädd eller må dåligt av sitt arbete. I skolans värld borde det gå att få bort. Men hur gör man inom polisen, inom psykvården + några yrken till?
Mia: Inom skolans värld där man vet genom forskning att det inte beror på att några mobbar pga dålig hemmiljö så borde det gå att begränsa problemet rejält genom att sätt in tydliga gränser. Inom psykvården så tror jag att det krävs bättre resurser och en bättre uppföljning av kända patienter. Inom polisen så finns det ändå lagliga metoder (vapen av olika slag) att försvara sig med när det gäller akut våld. Då blir det inte situationen så absurd. Som lärare står Du där med händerna efter sidorna och kan göra ingenting.
Skolan är även en arbetsplats för eleverna. Det är betydligt fler elever än lärare som blir slagna. Jag tycker absolut inte det är mer acceptabelt att elever oprovocerat utsätts för våld än att lärare blir det. När lärare blir utsatt för våld sker det i alla fall någon typ av reaktion. När en 15-årig tjej kommer hem med en fraktur i armen för att en dubbelt så stor kille tyckte att hon var irriterande och slängde in henne i ett skåp höjs det knappt på ögonbrynen. Jag har ingen bra lösning på problemen men kraven på en bra miljö måste gälla alla som vistas i den,
Annaa: Jag kan bara hålla med om att kraven på en bra arbetsmiljö måste gälla alla som jobbar i den.
Varken lärare eller elever ska behöva vara rädda för att bli slagna eller trakasserade i skolan. Våld i skolan ska inte negligeras, får aldrig tillåtas att bli en del av vardagen, antingen det drabbar barnen eller de vuxna.
Tyvärr har det ofta blivit så som Du och jag beskriver och det är upprörande. Om det finns mycket våld i en skola så drabbar det både barn och vuxna.
Jag är övertygad om att det går att skapa bra miljöer i skolan om man utgår från barnens behov när man organiserar skolan. Först ska miljön bli trygg, sen kan man fundera över hur man ska ordna till pedagogiska finesser. Det är meningslöst att försöka skapa lärande miljöer bland rädda vuxna och barn. Därför känns en hel del av det s.k. fortbildningsarbetet som görs i svenska skolan absurt. Lärare tvingas sitta och diskutera olika typer av "pedagogiska planer - utvärderingar - kvaliteter" samtidigt som en del barn och vuxna har ont i magen av skräck när de går till skolan varje morgon.
I mina klasser förekommer aldrig våld, trakasserier eller elakheter (åtminstone inte som kommer till min kännedom). Mina elever får möjlighet att göra en bra klass med stöd av sina föräldrar och mig. Och det gör de. Det beror på att jag arbetar med ett paket av trygghetsskapande åtgärder som också involverar föräldrarna. Det har jag skapat själv utifrån mina erfarenheter och kunskaper (finns inte beskrivet i några av alla våra hyllvärmare :-))och det ser lite olika ut beroende på klassen och på skolans organisation. Men som sagt, själva jobbet att göra en bra klass genomförs av eleverna själva med uppbackning hemifrån.
Om skolan har en orosskapande organisation (vilket inte är ovanligt!) så tar trygghetsarbetet mycket energi och tid i anspråk för mig. Men det måste alltid ha högsta prioritet.
Om skolan har en organisation som ger barnen en trygg bas i arbetet så finns det utrymme för mig som lärare att syssla mer med pedagogiskt utvecklingsarbete.
Så är min vardag. Men jag älskar alltid barnen och jag tycker om att gå till jobbet med eleverna varje dag. Det är faktiskt sant. Jag har världens bästa jobb.
Har föräldrarna inget ansvar...
Barnen är väldigt oroliga, en dag hos mamma, nästa vecka hos pappa. Dessutom ska barn av olika störningar vara i samma klasser, utan assistent.
Hannele: Jo, visst har föräldrar ansvar att hjälpa till i situationer med våld i skolan. En del föräldrar har möjligheter, energi och ekonomi (till att ta ledigt från jobbet kanske och vara med på skolan), men det jag menar är att skolan måste också kunna klara de barn vars föräldrar inte orkar, har gett upp eller helt enkelt inte bryr sig pga egna stora bekymmer. Vi kan inte lasta föräldrar för att barn slåss på skolan. Föräldrarna är ju inte där och kan inte vara där och vakta sina barn dag efter dag rent fyisiskt utan de får ju försöka prata med barnen, det hjälper ju ibland men inte alltid.
Det Du nämner om att skolan ibland organiseras fel och barn som har speciella behov av stöd i sin klass inte får det kan jag bara hålla med om generellt. Det måste ibland tillskapas mindre och tryggare miljöer för barn med mycket oro i kropp och själ, det behöver bäddas lite mjukare för dem.
Det kan vara exempelvis skoldaghem som har fungerat mycket bra i vår kommun tidigare. Eleverna är få, mycket personal, handplockad och välavlönad personal med rätt kompetenser. Och eleverna kan få både undervisning och tillsyn på samma ställe, slipper flytta runt i olika grupper.
Ibland är det en bra lösning att välja en liten bygdeskola istället.
Mycket intressant diskussion! Inga, jag beundrar din inställning. Håller vår demokrati på att övergå till en anarki? Kramar är lika viktiga som ramar för att en civilisation ska fungera för alla. Skolan, förskolan, är det samhälle som barnen först möter och man måste få dem att förstå hur det fungerar när många ska leva och utvecklas tillsammns. Empati, hänsyn, självkänsla och mycket annat byggs bara upp tillsammans med andra. Jag tror lärarutbildningen kan bli bättre om man också kunde få Ledarskap i kursutbudet. Lärare mellan 60 och 65 år kunde gå in som mentorer för dem som har sin första tjänst. Det finns mycket att göra! När eleverna lämnat skolan är de svårare att nå, då slår samhället till med ett obevekligt straffsystem.
LL: Du har två mycket bra förslag där! Ledarskap måste in i utbildningen. Det är inte bara att ställa sig framför 20 barn och agerar som om man vore hemma och hade en dialog över köksbordet. Det finns mycket att tänka på för att vinna förtroende och respekt hos barn och föräldrar.
Mentorskap borde vara obligatoriskt för nyutbildade lärare. I Norge har man ett system där äldre lärare har rätt att gå ner i tjänst med full lön men med skyldighet att gå in och ta andra arbetsuppgifter på skolan exempelvis mentorskap. Det hävdas ibland att arbetslaget ska vara en nyutbildad lärares mentor, men ibland sysselsätts arbetslaget uppfrån med meningslöst kvalitetsutvärderingsplanehelvete och då blir det inte tid över för mentorskap, ibland kan det vara så att det behövs råd och dåd för att hantera sin egen plats i arbetslaget, någons som hjälper till utifrån.
Just våldet i skolan, eller kanske ännu mer bilden av våldet i skolan tror jag är ett problem för att få nya lärare. Det är så mycket man förväntas kunna som lärare. I vår kommun så drar man nu i besparingstider inte bara ner på lärare utan all stödpersonal, som kuratorer t.ex. Då blir ju bördan dubbel för lärarna.
Jag tycker inte man kan frånsäga föräldrarna ansvar men när barnen vistas i skolan är de enda vuxna de möter skolans personal. Vi föräldrar finns inte på plats. Det gör att personalen måste få med sig de rätta verktygen att kunna hantera detta. Och möjligheterna. Tyvärr tror jag inte längre på att man löser detta genom att lägga in andra moment i lärarutbildningen. Visst skulle man kunna lägga in ledarskap men risken är att det blir teori som man inte klarar av att applicera sedan...