Inga Magnusson

... har det varit en tid. Det betyder att bloggen blir mest text, det blir inte så mycket tid till att göra i ordning och lägga ut bilder. För det är ju bilderna som är den tidsödande avdelningen i bloggandet. Texten flyter ju ut i samma takt som tanken tänks.

Sen kan man som vanligt fundera över vad bloggande egentligen är. Eller kanske rättare vad bloggande inte är.

Det är inte ett trixande med stavning och korrektur för att få allt perfekt grammatiskt. Det är inte tidsödande research  för att kolla upp att allt är absolut korrekt. Det är inte dubbelkoll med krav på info från flera samstämminga källor. Bloggande förpliktigar inte, som vanligt tidningsskrivande, till att redovisa både för och emot i en fråga. Bloggen är inte ett forum med självklar rättighet att få sina kommentarer publicerade.

Min blogg är min och den är en dagbok med snabba ögonblicksbilder av vad som händer ur mitt perspektiv i mitt eget liv just när det händer, sånt jag upplever och sånt jag läser om. Det är verkligen en dagbok och ska läsas som en dagbok, den är ingen tidning eller tidskrift.

Men det finns ett rätt kräset urval också, även om det inte märks. Jag vill inte lämna ut personer som inte gett sitt medgivande. Jag hinner inte skriva om allt som händer, en del går bort men behöver alltså inte vara mindre viktigt för det. Jag skyddar min egen intregritet rätt hårt och skriver bara sånt som jag utan vidare kan lämna ut till alla och envar. Mycket finns kvar som jag inte bloggar om, både av tankar och händelser. Det mycket privata såsom sjukdom och krämpor går bort.