LA-sonen i lokalpressen!
Mest för anhöriga på annan ort! Alla andra kan sluta läsa här.
Idag i NWT publicerades artikeln om yngste sonen i familjen, han som jobbat i LA i 6 år med dataspelstillverkning. Det skrivna var bra och stämde ungefär. Fast jag tror inte att han började med Amiga precis, det var först en Commodore 20 (?), sedan C 64 sedan en C 128 eller nåt och sedan en Amiga. (Det var jag som betalade maskinerna!) Och det var först internetutbyte med andra spelare / grafiker via bandspelarband, vanliga magnetband och telefonlur i en hållare, man ringde upp manuellt liksom (herregud, det låter som stenåldern!) . Det var dataspelsträffar i Danmark, Herning, med några tusen amatörspeltillverkare / spelare och jag skickade honom dit med hjärtat i halsgropen varje gång. Han var ju bara ett barn om än i i tidiga tonår. De sov visst aldrig utan bara spelade och drack coca cola (förhoppningsvis!) , bara domnade bort en stund då och då vid den egna datorn. De som somnade riskerade att förlora sin utrustning till långfingrade typer. Kallas dreamhack eller så¨tror jag numera och förekommer både här och där.
Utbildningen som han sökte men inte kom in på hittade jag till slut i Skövde, det var utbildning i datorkonst. Man antog 15 per år och det var 600 sökande tror jag. De antagna var i stort sett bara etablerade konstnärer sa man när jag ringde och frågade. Det fanns helt enkelt inga utbildningar för datorgrafik då efter gymnasiet. Det blev alltså konstvetenskap i Stockholm på universitet ett år knappt. Konst har alltid varit ett intresse i familjen, gubben ritar och målar lite akvarell som hobby ibland och jag tittar gärna på bilder här och där. Jag matade barnen med konstböcker sedan de var mycket små och höll tummarna att det skulle slå rot. Och två av dem är konstintresserade så lite påverkan hade det nog.
Sedan var det anställning i Norrköping på UDS och resten finns i artikeln.
Bilden i artikeln var ju ingen höjdare precis. Den är tagen med någon vidvinkel i det ostädade vardagsrummet och dito hall. Jag tänkte inte på det på morgonen när jag åkte till jobbet och lämnde huset till son och reporter för en halv dag (9.00 - 14.00!). Ansikten blir knepiga i vidvinkel. Han måste dessutom ha lagt in snus precis innan säger fadren, det ser lite konstigt ut och han ser allmänt förskräckt ut också. Han är snyggare i verkligheten och faktiskt rätt storväxt, lika axelbred som fadren, fast inte så rund om mitten förstås. Fadren hade hellre sett att man hade publicerat bilden som togs mot bakgrund av den allmogeinspirerade brevhållaren här ute. Stolta föräldrar är vi förstås, lika bra att erkänna!
Stolta?!..Ja, med all rätt!
Ha dé!
Din som har excellent musiksmak. Bra artikel!
Åsa: Ha ha... tackar, jo det är vi!
Blackout: Hmmm, var får han Jailbirdsingers ifrån? Jag spelade ofta en LP med dem (fängelsekunder verkligen!) när han var liten, men gruppmedlemmarna har väl dött av sedan länge! Måste vara himla omodernt! Liksom Credence! (Läs John Fogerty).
Jag förstår att ni är stolta! Blev överraskad av Jailbird Singers. Själv lyssnar jag på dem ofta, har några låtar i min mp3-spelare. Men jag var ju med förr i tiden...
Har precis läst tidningen efter en hel kväll på travbanan, tycker inte du ska klaga på bilden, inte syns det om du städat eller ej och ungen din var det inget fel på heller!!!!Ska spara tidningen och visa min grabb i Arvika.
Rutan: Jag blev också överraskad över Jailbird Singers. Trodde nog att glömskans mossa växt över dem för länge sedan. Vet bara att jag spelade dem mycket när jag var barnledig 1977 för att ta hand om honom o syskonen i en fängelseliknande tillvaro. Vad kunde man göra mer än stanna hemma i hyreslägenhet på tre rum och kök med tre barn under tre år? Fast jag spelade mycket klassisk musik också och det har inte fastnat!
Ingrid: Tack för vänliga ord kära själssyster! Fast han är verkligen snyggare i verkligheten än på kortet! Och fadren hade gärna stoltserat med den egenhändigt byggda brevlådehållaren också :-))
Synd om Dig som måste vara en helkväll på travbanan! :-)
Vi ses i morgon!
Intressant läsning även för oss "icke anhöriga"
förstår att ni är stolta och så kul när ngn verkligen lyckas göra sina intressen till yrke och sina drömmar till verklighet , även när förutsättningarna egen tlgien skankas (i Sverige i detta fall då som inte hade adekvat utbildning)
Häftigt!
Du har verkligen all anledning att vara både stolt och nöjd över dina barn. I och för sig kanske inte målet är att man ska vara stolt över sina barn som förälder utan att de själva ska vara stolta över sig...men det brukar ju å andra sidan gå hand i hand ;-)).
Ett av mina största mål med mina barn är att försöka föra dem framåt till nöjda vuxna, om jag lyckas återstår nog att se, för ibland känns det som ett hästjobb!! Jag avundas dig en något som kanske har ett litet facit i handen vid det här laget... Det var dessutom trevlig att du delade med dig av artikeln!
s: Lite nutidshistoria också är det förstås. Allt som har hänt inom det här området har ju hänt de senaste 10 åren. Han har växt upp med det här och var verkligen passionerat intresserad redan från början.
Hannele: Tycker vi också.
Marie: Roligt att även andra än avlägsna vänner och bekanta ville läsa om sonens liv. Jag är naturligtvis glad att barnen har kunnat göra sina livsval, fast jag hade inte haft något emot om de hamnat lite närmare föräldrarna förstås.
Minns än våndan när de började flytta hemifrån till rätt fattiga osäkra nomadliv, ständigt i nya bostäder, på nya orter, med nya utbildningar / jobb, nya förhoppningar, nya vänskaper. Jag ringde till var och en av dem varannan dag i flera år, för att höra på rösten om de mådde bra. Tänkte nog att de som kom från lilla Sillerud till storstaden skulle bli lurade och rånade om vartannat. Men de ser ut att ha överlevt. Fast kanske har de inte berättat allt för sina föräldrar. :-))
Det kommer säkert att gå bra för Dina barn också, de har en väldigt klok och omtänksam mor, som de också har förmånen att ha nära sig.
Kul! Men som sagt en förfärlig bild. Jag trodde soffbilderna i dagspressen dog med gamla fotografer som gick i pension på 80-talet. Minns att jag fick en soffbild i ett reportage i en fackförbundstidning underkänd redan 1977.
Jag tror inte de har berättat allt för sina föräldrar. Jag hoppas de inte har berättat allt för sina föräldrar. Vi hade ett samtal jag och mina utlandsfarande döttrar igår natt om just sådant. De anser gränserna mycket snäva. T ex anser de att föräldrar inte ska låtsas om att deras barn har något sexliv. Ska bli intressant att se om vi får några jungfrufödslar i familjen framöver.
Annaa: 1977 var det året den här sonen föddes, så visst borde trista soffbilder försvunnit. Eller så kommer de tillbaka. Det kanske inte är så lätt för jounalister att både vara experter på att göra bra skriven text och göra bra bilder. Förr hade ju varenda sketen landsortsblaska sin egen fotograf.
Ha ha... det här med jungfrufödslar låter intressant.