Det gamla ödetorpet...
Jag blir så vemodig när jag kommer till ett sånt här gammalt öde torp som Brôtane. Det är lite som Pompeji, någon har lämnat det hela mitt upp i det vanliga livet, utan förberedelse, utan plan. Bara lämnat.
Så är det kanske inte men det ger ett sånt intryck när redskapen står kvar, utan att ha blivit sålda medan de hade ett värde, eller bortstädade. Och det fortfarande hänger gardiner i fönstren.
Vi var här och letade jagande hund häromdagen.
Härunder ligger kälkarna som användes att dra ut virke ur skogen. De kallas doning, den ena get och den andra bock. Framför står en plog (tror jag).
Kupeplog tror jag, en sån som man använde att kupa potatis med efter hästen.
Träden tar långsamt över..
Här är husgrunden till det gamla boningshuset här. Träden växer mitt i nu. När man ser storleken på träden så kan man ana hur länge sedan det var huset fanns kvar och var bebott.
Och så här ser det ut som man senast har bott i. Gardiner kvar alltså. Jag förstod inte riktigt varför huser skiftar i rött på eternitplattorna. De var spikade direkt på träfasaden så det är falurödfärg som slår igenom.
Åkrarna är planterade med skog, vilket självklart är helt logiskt eftersom ingen brukar jorden längre.
Om jag vore Gubben vid Rämen skulle jag berätta en spännande saga nu, men det är jag inte, så Ni får bara bilderna och mitt vemod. Inte ens en berättelse om människorna som bodde här. Den lämnas åt vars och ens fantasi.
Roligt att se dina bilder. Tänk så många kvarglömda stugor, som ingen orkar ta hand om, ett livsverk, kanske kom sjuldomen som avbröt..
Fina bilder. Jag håller med dig om att ens fanatasi sätter igång om man är på ett sånt här ställe. Kommer ihåg en gammal vind i ett uthus som fanns när jag var liten. Där hittade man också en massa som satte igång tankarna.
Tänk om huset kunde prata...det har nog massor att säga.
Ja nog får fantasin fart när man ser dom härliga bilderna...ha en skön söndag..kram
Hannele: Ja, när man ser ett sånt här hus så börjar man fundera.
Helena: Just detta att grejer bara blir kvar är fascinerande. Den som ägt dem kanske i slutet av livet / boendet kommit till en punkt där saker förlorat sin betydelse. Kanske är det det som torpet säger.
Ninni: Jag kan också tänka så; om hus kunde prata, eller gamla träd. Och berätta om hur det har varit, vad de sett och hört.
Medan jag tittade på dina bilden spelades det upp en film i skallen på mig, om folket som bodde där och vedermödorna för att klara en dag i taget. Vet du verkligen ingenting om just det ödetorpet? De finns förstås lite här och där i vårt långa land.
Oj, kära nån!
Jag förstår dina känslor allt detta väcker.
Måste tipsa Josephzon om detta inlägg...
Suss: Jo lite vet jag. Skulle kunna ta reda på mer men det är ingen idé. Jag skulle ändå inte kunna berätta om livsöden i närtid på bloggen.
Gubben: Du går redan igång märker jag.
Ja, nu fick du min fantasi att ta fart...;-)).
Min pappa är född och uppvuxen på en större bondgård i Ångermanland som även den är övegiven på grund av en massa olika orsaker. Dessvärre är de inte speciellt spännande...men det är däremot lite sorgligt att allting stod och förföll!
Ja tänk vad man tycker det är vemodigt när man ser sånna här hus. Precis som du säger så ser det ut som det dagliga livet blivit abrupt avbrutet av nån orsak. Man får många tankar när man ser sånt här. Bara tanken på hur mycket slit det var för att hålla iordning en liten gård.