Inga Magnusson

Vi var alltså i Ransäter på Erlandergården i går söndag för att se på trasmatteutställning

Den här ripsväven begrep vi oss inte på. Men snygg var den,



Den här till höger gillade vi båda två. Den var väldigt klurigt vävd, med en slags kypert.


Här gav en klok varpning ett fint mönster, men det var inte min favvo. Men Å-B gillade den.


Blå mattor faller ju jag för förstås. Här fanns både en varpning som gav liv och lite olika vävsätt.


Mattan till vänster har vackra färger och roliga inplock, fast vi tror inte på att det funkar med hundar oc h med tvätt. I mitten är en rips med mörkblått. Lite för optiskt för min smak.


Här var vi nog lite begeistrade och Å-B hade sett den förut, när länshemslöjdskonsulent Carina hade med den till Sillerud och visade. Den var djärvt komponerad och färgsättningen var mycket speciell, går inte att återge på ett bra sätt här. Det fanns inga återkommande mönsterrapporter som det brukar vara i trasmattor. Det var en lite dov färgskala med ovanlig färgkombinationer och det fanns både matta och blanka inslag. Det är samma matta här nere. Det här är en konstnär förstås.




Här är alltså en av få bilder på mig på bloggen!   Trivs ju bättre bakom kameran än framför.

Ha ha! Kunde inte motstå frestelsen att testa den gamla katedern i skolmuseet på Erlandergården.  Och det kändes som hemma modell  gammaldags sträng fröken med pekpinne och upphöjd katederplats!! Fattas bara den strama knuten i nacken!  Men jag tror hartassudden får vara för mig!

Vi fick en visning där. Fascineras av att man på den tiden hade ett barnperspektiv när man byggde skolor. Det var genomtänkt  Katederns upphöjning gjorde det möjligt att sittande ändå ha ögonkontakt med alla elever. perfekt. (Alla såna här upphöjningar togs bort under en period när man trodde att det var odemokratiskt att läraren satt högre upp! Att inte se barnen ordentligt skulle medverka till att undervisningen blev mer demokratisk!!??) Fönstren var stora och höga och släppte in mycket ljus, men gick inte så långt ner att de släppte in för mycket intryck utifrån som stör under lektionstid, Möblerna var gedigna och välgjorda av byns snickar, prydda med vacker snickarglädje. Bänkarna lutade lite neråt mot eleven vilket sparade ryggen vid skolarbetet och det fanns fotstöd på alla platser. Barnen kunde sitta två och två och hjälpa varandra lite om det behövdes. Det fanns ett antal av praktiska undervisningsmateriel typ vevbart fint solsystem, ett antal geometriska figurer som gick att illustrera beräkningar med, och en hel del annat.  (Jag försöker övertala mig själv att hålla i hartassen på bilden, den användes till att sudda på griffeltavlan!)


Sen bar det av till en utsiktspunkt här efter Fryksdalen: Tossebergsklätten. Det var förfärligt högt, alldeles för högt för mig. Jag var väldigt skakig i knäna här och valde att gå ner istället för att åka bil! Det är brant så det blev en ordentlig marsch. Men ändå rätt skönt i det varma vädret.

Vi kollade på Lerinmuseet men det var inte öppet än, inte förrän nästa vecka