Inga Magnusson

Det är onekligen tjusiga och mäktiga byggnadsverk.  När man står under här och tittar upp så svindlar det.

Gubben har varit på studiebesök här och tagit bilderna och berättar ur minnet, för han glömde alla papper på bussen förstås. Så det blir lite reservation för minnesfel

100 meter högt upp till navet. Generatorrummet högst upp väger 23 ton. Totalt väger hela tornet c:a 240 ton inklusive rotorblad och allt. Diametern på vingarna är 90 meter.  I Sverige måste det vara minst 450 meter mellan tornen. Den ideala hastigheten är 210 km / h. och det uppnås vid ungefär 14 sekundmeters vind. Vid 23 sekundmeter så stoppas rotationen.  Vid ett elpris på 50 öre per kilowatt så är det break even ekonomiskt. Avskrivningstiden är 20 år och kostnaden är 35 - 40 miljoner. Här har man byggt 4 verk och de håller på att trimmas in nu. Eventuellt finns fler som inte besöktes.

Ljudet av vingarna hördes nästan inte alls den här dagen åtminstone och det blåste en del.  Det hade inte varit några problem än så länge för omgivningen och inte med något annat heller. De flesta var nöjda. Vad man kunde se så påverkades inte viltets rörelser i markerna, men det skulle göras en ordentlig studie på det.  Djuren verkade inte sky platsen, en älg var skjuten precis bredvid på älgjakt. Och de fina hällristningarna i Tanum blir en bit härifrån.


Så här stort är det när man kommer nära. Här står busschauffören.



Under de rostfria hattarna finns stora muttrar som fäster i stållinor. De har en diameter på c:a 10 cm. De går 8 meter ner i berget. Där är de injekterade med betong i hålen. Betongplattan är 3 meter djup.

De svarta bultarna håller själva ståltornet förankrat i betongfundamentet. Det finns dessutom lika många på insidan av tornet.



Här är datorn som styr de hela. Det är en blandning mellan växelström och likström som man får ut och den måste justeras. En del av processen styrs från Tyskland av kraftverkets tillverkare.


Det orange är hissen upp. Den tar två personer. Men sällskapet från Årjäng fick inte åka upp till gubbens stora besvikelse. Där uppe ser man över hela Bohuslän och känslan lär vara den samma som från ett flygplan. Det finns en stege också förstås. Någon av montörerna har klättrat hela vägen upp på 22 minuter. Det är alltså hundra meter.




Godset är 55 mm tjockt massivt stål. Något tunnare är det längre upp.



Så här ser det ut rakt väster ut från det besökta kraftverket, havet syns där borta i fjärran. Vindkraftverk bör ligga högt upp. Här vid kusten kanske det inte krävs så höga höjder men i inlandet här i Årjäng så behöver man upp på 250 meter ö h.
Sen måste man ha bra vägar också för att kunna transportera de stora monteringsmaskinerna. Kranen som monterar var 118 meter. Sen måste två kranar vara med och resa alltsammans. Tornet här tog 5 dagar sammanlagt att resa och det var upprätt redan efter två dagar.


Det var nog 4 vindkraftverk här i Rabbalshede. Tornet här har nummer 751- Det betyder att företaget i Tyskland har tillverkat lika många vindkraftverk. Det är det företaget som under längst tid har tillverkat så höga torn.




Hemfärden gick över nya Svinesundsbron. Där borta finns den gamla. För ett antal år sedan så lär Tore H i Årjäng ha jobbat med målningsarbeten här och fick då hänga i en repstol utanpå bropelarna. Vid gränsen finns ett stort köpcentrum med samma ägare som till det i Årjäng, (Töcksfors); norrmannen O. Thon. Han fyllde f.ö. 85 år förra veckan och är fortfarande fullt verksam med nya byggnationer och planer  på den svenska sidan efter gränsen, det blir köpcentra, hotell och bostäder.  Gränshandeln blomstrar  eftersom prisläget i Norge är mycket högre. Man köper matvaror, alkohol, tobak, bilar  och inte minst godis i Sverige.

Fast det här plikttrogna gänget valde bort shopping och nöjde sig med att äta lunch.