Inga Magnusson

Mer nostalgi i linneskåpet...!

I linneskåpet finns också en gammal blanksliten absolut vit linneduk som jag fått av min faster. Den har en söm på mitten, för vävstolarna var inte så breda. Man vävde halva bredden åt gången och sydde ihop sedan. Den är vävd i min fars föräldrahem, där min farmor regerade över en stor familj med 7 barn och tjänstefolk. Duken är märkt med T A. Det är min farmors namn som ogift. Då hette hon Matilda Andreasdotter, men förkortat blev det Tilda Andreasdotter = T A.

Sen kommer det roliga; E M. Vad är nu detta? Klumpiga initialer på en annars vacker duk? Jo det är en faster till mig, en av farmors döttrar alltså. Hon ärvde antagligen duken och broderade dit sina initialer. De betydde Ester Maria. Hon var hemmaottern, den som skulle bo kvar hemma och ta hand om föräldrarna på gamla dar.  Hemmasonen som skulle ärva gården och ta över hette Erik Teodor och det han ärvde märkte hon med E T.  Ester tyckte inte om att handarbeta, därav det slarviga monogrammet. Hon var den som lagade mat i huset, ofta anlitad kalaskokerska i byn. Hon kunde göra de finaste spettekakor och den bästa festmaten. Medan faster Ebba var den som broderade och vävde och sydde.


I min fars föräldrahem så vävdes det också av hemodlat lin, grova arbetshanddukar.


De dog! Det var vanligt att familjemedlemmar dog då i den första hälften av 1900-talet. En faster till mig dog av tbc, hon jobbade på ett hem för utvecklingsstörda barn och blev smittad där. En annan faster dog i barnsäng när hon fått sitt andra barn. Barnet dog också men den förstfödde levde vidare. Han var två år gammal då och flyttade omkring bland fadrens släktingar och sina mostrar och sin mormor. Nu är han över 70 och min enda levande släkting på fars sida. Dukarna är vävda i min farmors hem och det är dukar som passar till begravningshögtider, en stor duk och en mindre.


Och här är en duk märkt med mina initialer. Den fick jag nog av min faster Ebba när jag var liten; till dopgåva eller när jag föddes. Vet inte riktigt. Men för min fars familj var det självklart att förse alla familjemedlemmar med allt linne som kunde behövas i ett hushåll. Det är egentligen inte en duk, det är en servett, men servetterna var så stora att de fungerade bättre som dukar. Den här är nästan inte använd. Vävd i min farmors hus förstås. Förmodligen av min faster Ebba.


Oj, den här näsduken snabbsydde min mamma i slutet på 1950-talet till mig. Jag skulle ha den på mitt livs första begravning, den efter min mormor som dog 81 år gammal. Det fanns inga pappersnäsdukar då att gråta och sörja i.

 Min mormor Lina  tillbringade de sista åren av sitt liv i stor ensamhet på ett ålderdomshem. Hon var en tystlåten och försynt gammal kvinna som inte gjorde något väsen av sig och som heller inte skaffade sig några nya vänner på ålderns höst. Hennes man, min morfar, var död sedan flera år tillbaka, och min mamma, hennes enda kvarvarande barn bodde långt därifrån. Hon skrev med spretig stor skrivstil på baksidan av ett kort föreställande henne själv, taget av lokaltidningen när hon fyllde 80 jämnt; "här sitter jag nu,ensamma gamla gumma" .  Hon ser oändligt sorgsen ut på kortet.

Jag har tänkt på just det uttrycket ibland. Detta att se sig själv i spegeln och plötsligt upptäcka att en gammal gumma har tagit plats där. Nästan som en främling som ockuperat ens liv och jag har i kölvattnet på detta fundrat över när en människa egentligen dör: Är det när man för sista gången lämnar sitt eget hem för att åka mot sitt döende, ser hemmet försvinna där borta? Det som återstår efter detta är egentligen inget liv utan en sorts kemisk /teknisk avveckling  av den rent fysiska uppenbarelsen.


Det här är en duk som jag är mycket förtjust i. Den är en gåva av våra vänner i Varberg, stickad av en gammal dam. Jag använder duken ibland på den gamla avlutade skänken.

Nu har jag i alla fall kommit till vägs ände med städningen och nostalgin i badrummet. Allt är renskrapat och sorterat. Golvbrunnen och toan är superrena, speglarna blänker. Äntligen färdigt och jag har fått mina nostalgitripper hit och dit i vårt land och i vår tid.

Det är inget märkvärdigt med just mitt linneskåp, det är som de flestas, men det innehåller just mina minnen och ingen annans, därför är det värdefullt för mig, bara mig.  Och jag tycker om att tänka på kvinnors behov av att pryda sin vardag med vackra ting oavsett resurser när det gällde tid och pengar. Men gott om arbetskraft hade man. Många händer som hjälpte till.

Jamen, så är det ju.. De flesta kommentarer består ju av en massa "aaaaa, fint", "Tack och du då" "mmmmm.." så de är ju allt annat än intressanta.



Jag var på ett WHO-möte i Lyon i april, och det var kvinnor från Indien där. Klädda i saris men med gympadojor på fötterna, såg ganska kul ut. Jag funderade en del på bara axlar och armar, vad som gäller. Det blir ett internationellt möte i New Delhi, så det lär ju bli alla varianter på klädsel, men jag tycker det är skönt att vara förberedd. Sen får man väl se vad det blir för temperatur och luftfuktighet, jag är inte en att gilla sånt. Min drömresmål är ju Grönland... Alaska har vi varit till, men dit åker jag gärna igen.



Har du varit till några av de "kyligare" länderna?

Mia: Tänker ibland att jag måste berätta för barnen om deras ursprung och min barndom, men när vi ses är det så mycket annat som vi gör istället. Så bloggen får bli platsen!



Anne: Nej jag är ingen resande människa så jag slickar i mig alla reseskidringar jag kan på bloggen. Jag sitter hemma och servar våra fiskegäster hela sommaren och trivs egentligen rätt bra. Jag har ju turen att bo på ett ställe dit många åker för att ha semester. Här finns mycket av natur och djur och så.



Om de indiska kvinnorna kom i saris så kanske Du borde ha en folkdräkt från Sverige på Dig? :-)

Så kul att titta, vi har några av gammelmormors kökshandukar, men de jag använder mest, är väl loppisfynd. Tänk, att du har näsduken kvar. Jag älskar gamla dukar, har nog köpt på mej lite för mycket, för allt får ju inte plats i mitt blivande 30-tals rum, som ska möbleras med gammelmormors möbler, om ungarna kan lämna lite plats... ;)

Visst är det underbart med dessa minnen, man får dem så fort man öppnar ett gammalt skåp, jag har ju också så i detta hemmet då det levt en massa generationer här. Underbart...gubben och jag letade häromdagen i ett av uthusen efter just ett gammalt skåp vi visste vi sett, vi fann det och öppnade det, däri låg en massa gammla brev och kort från gubbens farfar...oh ja vi läste och funderade vilka alla kunde vara i dessa handlingar, nu har vi en massa saker att ta reda på...

Ja Lars Lerins galleri ligger i Munkfors på Laxholmen, vi var faktiskt där igår kväll på vår resa med grannarna, men det var inte öppet.

Ha det gott min vän

Jag känner igen alltihop - har likadana textilier i mitt skåp. Frånsett haklapparna! Jag försöker använda en del av det, men jag har för få bord för alla dukar. Ärvt från farmor, fastrar och min mamma. Idag är barnen inte intresserade av dem, men kanske i framtiden? Likadant är det med saker som möbler och prylar. För mig har de en historia men är ointressanta för andra. Nu har jag lovat dottern att fotografera och skriva en text till om dess ursprung. En ny blogg kanske? :o)

Det var en lyckad inventering i ditt linneskåp,tänk vad mycket fina saker vi gömmer på om vi riktigt ser efter. Kanske inte som används och brukliga nu för tiden men av nogalstiskt värde och förknippade av många minnen.

Själv hade jag inte så mycket med mig från hemmet men en sak har jag som jag fått tillskickad och det är min mammas poesibok där hennes vänner skrivit några verser, en är på sirlig stenografi men jag vet inte vad står där. Är nog inte så stenograferar nu.

Inga, jag kommer att lägga ut ett kapitel om vägen från finnmarken och några år framåt, senare ett porträtt av min mor som jag hittills hållit för mig själv och betraktat som helig mark.

Många exempel på fint kvinnohantverk det där! Särskilt förtjust i de svartvita dukarna i vad som jag så vitt jag minns är korndräll.



Så vitt jag förstår är allt du visar väl använt, även den fina tioskaftaren. Det är först när sakerna används som de skaffar sig minnen! Jag har sorgliga exempel på hur generationers mödosamt hopkomna hantverk legat oanvänt i kistor och till slut försvunnit, till auktioner och hamnat i händer på människor som inte har en aning om vad initialerna står för, eller i värsta fall slukats av eld.



Själva har vi ägnat de senaste 20 åren åt att slita ned mormors handduksförråd, det går rätt hyfsat! Det fanns de som var upprörda över att vi använde namnade linnehanddukar i stället för hushållspapper, men oj så mycket trän vi sparat och oj vad de håller de gamla handdukarna!

Härligt med historia bakom allt det vackra hantverket! Förstår om du är rädd om dyrgriparna och vårdar dem ömt.



Trolda - godkväll!

Hannele: Det är ju inte värdefulla saker i sig, det är minnena som betyder nåt.



Kicki: Just gamla brev saknar jag och jag har alltid ångrat att jag inte var med när fadrens föräldrahem städades ur och såldes.Då försvann nog hela brevväxlingen med dem som for till Amerika.



Rutan: Ja varför inte en minnesblogg med sakerna och deras historia. För säkerhets skulle sparad på ett lite USB-minne.



Rut: Jag ser fram emot att få ta del av vägen från Finnmarken och porträttet av Din mor!



Apropå stenografi så har jag lärt mig det en gång i tiden men minns inte mer än själva bokstäverna tror jag, inte alla förkortningar som fanns.



Annaa: Jag försöker använda så mycket det går, men en del vill jag spara så att det finns kvar något ex till barnen.



Trolda: Jag försöker att lägga om linnedukar ibland så att det inte ska bli permanenta veck och så.

Fina saker du har! Jag är så historielös att det enda ärvda i mitt linneskåp är sex st alldagliga rutiga kökshanddukar. Men jag broderade lite själv förr i världen.

Tjatis: Tack! Jag tror inte att man behöver vara historielös ändå fast det saknas ärvda linnesaker. Du verkar ha minnen kvar ändå från Din barndom utan att påminnas av linnedukar och annat.