Inga Magnusson

Vi var ute och körde drag en sväng i går kväll, lördag. Det här var nyinköpt på Vidars fiskeaffär i Karlstad. Den affären ligger bakom ära och redlighet i källarvåningen på ett hyreshus. Men alla verkade hitta dit. Det var en strid ström av människor och det pratades ljudligt om fiske över hela den lilla shoppen. Och allt fanns där på en mikroskopisk yta.

Den här lilla fisken är smått genomskinlig och har kulor i sig som ska höras i vattnet! Jag som trodde att fiskar var döva!?

Och det är de nog, för vi fick inget. Inget alls. Inte på den här och inte på något annat heller. Men trolling är inte vår grej heller tror jag.  Vi är bättre på att meta eller spinfiska abborre vid någon vase.


Storlommarna låg där lugnt ute vid Silvergruvan.  Till slut flög de iväg när vi kom för nära.

Lommarna har benen så långt bak så de är klumpiga på land, kan knappt gå. Roland påstår att det var så här en gång i tidernas begynnelse: Gud hade glömt ge lommen ben. Han fick se det när lommen var på väg bort i från honom. Dåä slängde han benen efter fågeln och då hamnade de längst där bak.


På en sån där röd varningspinne för grund så satt den här, inte lika uppskattade fågeln, en skarv.De ställer till stor skada på naturen och fisket och är ingen naturmänniskas dröm precis. Av någon outgrundlig anledning är de väldigt fredade, trots att de knappast är hotade på minsta sätt numera. Men Bryssel är väl som vanligt långt bort.

Den flög också till slut när vi kom nära, gjorde pliktskydligast ett varv i luften för att återvända till sin pinne och spana efter fisk. Kommoran tror jag den heter på tyska.


Sedan såg vi den här och kort därefter  kom regnskuren och jagade hem oss. Det är en period med typiskt svenskt sommarväder nu; regnskurar avlösta av solsken och inte särskilt varmt.