Inga Magnusson

När jag plockade in den torra vittvätten idag så hamnade den här i mina händer och jag stannade upp en stund. Tyget börjar gå sönder och jag inser att det inte kommer att hålla i evighet fast jag nog trott det. Det är ett tunt men tätt kypertvävt tyg i den finaste bomull man kan tänka sig. Det vävdes på 50-talet för att användas till mjölsäckar och måste alltså vara väldigt tätt i väven för att inte släppa igenom finmalet mjöl.

Jag minns när jag var liten att jag fick följa med till kvarnen för att lämna spannmål som skulle malas och sedan hämta den färdigmalda produkten. Färden företogs alltid dagar med uppehållsväder och skedde med traktor och fyrhjulsvagn. Jag fick sitta på lasset, rätt bekvämt bland de mjuka säckarna. Det var ett bärande fram och tillbaka med de tunga säckarna. Det var säker oftast stora säckar med krossad / mald havre som skulle användas till djurfoder, men också de små säckarna med det vitaste vetemjöl. Om man slog på dem så bolmade lite mjöl ut och det blev ett handavtryck på säcken.

Efter några år försvann kvarnen, då var vi inne på slutet av 50-talet och allt mjöl köptes nog över disk istället.

Min sparsamma mamma stod då där med ett antal fina vita bomullssäckar till ingen nytta. Men hon som alltid gjorde sig nytta av allt, sydde då handdukar av dem. Och det blev otroligt fina handdukar som kunde ta upp massor av vätska. De luddade inte heller.

Sedan fick jag dem när jag flyttade till Liane och fick ett hem med slakt och jakt. För de här dukarna var perfekta att ha till att torka av kött som sköljts rent i vatten. Vid styckning och slakt gick det åt mängder av tygdukar och de här kunde verkligen torka torrt så att man kunde skära utan risk för att slinta. Sedan gick det att få dem rena genom att skölja i kallt vatten och tvätta i 95 grader. Så använder jag dem fortfarande men de är nu väldigt tunna och börjar gå sönder. De kommer inte att hålla i evighet fast de har hållit i så där 50- 60 år.

Detta var bara en liten nostalgitripp p.g.a. en trasig handduk!