De grymtande små pojkarna...
Jo, de grymtande pojkarna alltså. Det är så vansinnigt roligt. I boken beskrivs den i dag rätt klassiska studien av hur könsrollerna ser ut hos små barn. Man kollade på ett dagis hur det var vid matsituationen bland barn 3 - 5 år gamla. Och så här var det:
Personalen satte de lugna flickorna som stötdämpare mellan pojkarna, bestämda platser. Flickorna tog med automatik på sig ansvaret för att servera pojkarna. Om en pojke behövde något så så stötte han armbågen i sidan på närmaste flicka och grymtade. Då tittade flickan efter vad som saknades på hans tallrik och serverade honom det. Efter att man upptäckt detta så delade personalen på barnen och satte alla pojkar vid ett bord och alla flickor vid ett annat bord.
Och vad händer då? Jo där sitter de grymtande pojkarna och vet inte hur de ska göra för att få maten. Personalen upptäcker att de saknar ord för mat, de har aldrig behövt lära sig ord som gröt, mjölk sylt osv. eller hur man ber om att få mat, så de grymtar på och ingen begriper nåt. För de hjälpsamma flickorna finns ju inte kvar där. Mönstret går igen i flera situationer under dagis-dagen. Pojkarna sträcker bara fram en fot och någon tjej tar på honom och knyter, knäpper jackan osv. De behöver inte ens be om det muntligen utan flickorna har koll på vad som behövs och tar ansvar för allt och alla direkt.
Men just situationen med de grymtande ordlösa pojkarna och de beskäftiga små damerna är så dråplig när man försöker se den framför sig och samtidigt djupt allvarlig. Tänk att det börjar så tidigt! Och det blir så tydligt att det finns två sidor av problematiken; På ena sidan pojkarna som tar uppassningen för självklar och på andra sidan flickorna som tävlar om att vara till lags.
Vore himla roligt att få sin egen undervisning filmad för att se om den är könsneutral. Det är den naturligtvis inte fast jag vill tro så.
Jag känner faktiskt inte igen det där från mina barns dagis och inte hemifrån heller. Jag har frågat mina flickor och de känner inte igen situationen alls. Gör du det själv från skolan?
Har även frågat min syster som nu jobbar sin sista förskoletermin innan pensioneringen och hon känner inte heller igen sig. Däremot är hon illa trött på alla personalutbildningar med genusteoretiker som kommer och pekpinnar om hur de hittills gjort allting fel, utan att fråga hur de egentligen har gjort, utan att kolla hur gruppen fungearr. Hon är övertygad om att det är just sådana som sprider såna där myter och som Liza Marklund gärna fångar upp.
Jag tar hellre det där helvetet än hjälper Liza Marklund. Jag tror det finns en del kul typer där. Pojkar och sånt.
Annaa: Nej, jag känner inte direkt igen det från skolan om jag tänker tillbaka. Men det betyder inte att jag kan svära mig fri. Jag tror att man lätt blir hemmablind, får svårt att se hur situationer egentligen är när man jobbar på år efter år liksom. Det är alltid nyttigt att få någon utifrån som betraktar vad som händer med fräscha ögon.
Och det är precis det som personalen säger. Om de inte hade varit med om den här studien så hade de inte trott sina ögon, för de hade inte märkt att det var så här. När man blir ifrågasatt utifrån så går man lätt i försvarsställning och känner sig anklagad. Då är det lätt att med automatik avfärda även befogad kritik.
Men jag kan hålla med om att förskolan (o skolan) är utsatt för en hel del tyckmycken osaklighet både från media och från andra. Det är ju dessutom en massa studiedagar som ska fyllas med helst billigt innehåll. Tyvärr finns väldigt lite utrymme för personal att kunna använda den här, egentligen värdefulla, tiden till studier som är relevanta för den egna arbetssituationen, kopplat till planeringen för den egna klassen. Det mesta beslutas uppifrån och då blir det övergripande saker som genus och värdegrund och ANT och annat som säkert är viktigt men knappast knappast utgör kärnverksamheten i våra jobb. Jag har varit yrkesverksam i många år och alltid varit ivrigt upptagen med att försöka utveckla mitt arbetssätt med eleverna för att förbättra undervisningen (integrering, läsprojekt, praktisk matte). Men de studier som varit nödvändiga för den skolutvecklingen har jag nästan undantagslöst fått göra på min fritid.
Hmmm det där helvetet kanske inte är helt fel :-)). Om Du är där så blir det nog inte tråkigt i alla fall.
Jag har inte läst boken färdigt än så jag väntar med att bestämma mig vart jag vill.
Det här är något jag tänkt mycket på på sista tiden. Jag har börjat inse att jag gör just som jag inte ska med min son. Skämmer bort honom med att göra för mycket praktiska saker åt honom. Eftersom jag inte har någon dotter har jag svårt att avgöra om jag skulle göra likadant med henne. Däremot vet jag att jag är stenhårt fast i rollen som "vara-till-lags"flicka. Nej inte så stenhårt att jag inte försöker komma ur det. Men det sitter i ryggmärgen... Kramar...
Gisan: Flickorna tycks enligt studien, som refereras till, ständigt vara upptagna av att kolla om någon (pojkar) behöver hjälp av något slag. De rycker alltså ofta in, innan den hjälpbehövande ens har behövt säga något! Det tycker jag är facinerande att läsa om. Det börjar eventuellt med praktisk hjälp tidigt och utvecklas senare till att försöka att stötta omgivningen mentalt också och vara i framkanten med planering för allt och alla. Jag tänker på det här med att vi kvinnor i familjen ofta tar på oss att var ett slags projektledare /samordnare hela tiden för alla inblandade, tänker före....
Fast om man blir medveten om det här med behovet att vara till lags som Du beskriver så kan man ju i alla fall bekämpa det.
Den boken måste jag läsa!Har också fått tips från flera stycken att den är så bra.Önskar dig trevlig helg!
Annaa M: Din kommentar är EXAKT den som alla självpåtagna besserwissrar har. DU har minsann ALDRIG märkt något sådant så därför måste studien i fråga givetvis vara felaktig. Jag tycker du ska läsa studien innan du uttalar dig (det har jag gjort).
I den här familjen så har den starkaste vara till lags-genen förmedlats från far till son, så här har det varit Pojken som varit det duktiga barnet. Äldsta sa senast häromdagen ungefär "om det gäller hushållet så är det ju E som tar ansvar, det har han ju gjort sedan han var sex år".
Jag tror att man i många såna där studier gärna ser vad man vill se. Det är inte vilka som helst som blir genusteoretiker och de vill gärna hitta belägg för sina teorier. På vårt dagis jobbade personalen väldigt mycket med att äldre skulle hjälpa yngre. Hade de kommit in en dag då det slumpade sig så att tre större flickor stod och knöt skor åt tre mindre pojkar hade de ju haft sin bild klar. Och i farten missat att där också stod en pojke och hjälpte en flicka.
Känner igen det där med vad fortbildningen innehåller. Förskolepersonal som får tredje genusutbildningen när de i själva verket har ett skriande behov av kunskaper i att jobba med flyktingbarn och barn med autism o dyl.
Jag tyckte om boken, nu är det två år sedan jag läste den, men ska köpa pocketboken. Mycket var på pricken och eftertänkansvärt. Det där med de grymtande pojkarna och uppassande flickorna känner jag igen. Det
vore bra att följa fler förskolor med en kamera; jag såg en dokumentärfilm för många år sedan där personalen sa sig absolut inte göra skillnad på flickor och pojkar, men omedvetet var fast i och förmedlade gamla könsroller.
Och hemma - vem är det som passar upp och pysslar? När jag var barn satt min pappa på bästa platsen vid köksbordet och det räckte med att han sköt fram sin tomma kaffekopp ett par centimeter, så hoppade någon av familjens fem kvinnliga medlemmar upp och fyllde på kaffet. Han behövde inte ens grymta. Så är det inte nu för tiden - eller?
Jag ska även skaffa en ny bok som heter "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Författaren sa i en intervju bl a att bara för att man kan amma så betyder det inte att man även är bäst på att köpa nya gummistövlar till barnen.
Det är väl det där som barnen ser, det som vi gör "i farten", det tolkas som en medveten handling av en könslike.
Hmm, jag känner inte igen det från de gånger jag besökt dagiset, men jag har ju ganska begränsad inblick. Det jag märkt hemma är att sonen är sämre på att snällt be om att få saker skickade vid matbordet än dottern är, men jag trodde det var en åldersskillnad (5 resp snart 8) för hennes killkompiar är ganska artiga vid matbordet.
När dottern började på storbarnsavdelningen var hon minst (2 1/2 år) och genast samlades ett gäng 5-åriga tjejer runt henne och tröstade och hjälpte henne med precis allt. De 5-åriga killarna spelade fotboll i samlingsrummet...
Ha en bra helg!
Jag vet ju att jag är dålig på hem och hushåll, jag har på grund av det svårt att bli upptagen i de goda kvinnogemenskaperna, även på bloggen. Och jag ser, det har sina orsaker. Det hjälper inte hur ni tjatar om att Liza Marklund och hennes dagisforskare har rätt innerst inne; mina flickor är inte så där! Det var inte så på deras medvetna medelklassdagis. Nej, det har aldrig varit någon som passat upp och pysslat för männen i vårt hem, varken så länge de var två eller sedan de blev en. Så mina flickor har inte haft några negativa förebilder. Och Pojken hade också en något annorlunda manlig förebild i en far som tog stort hushållsansvar.
Eller negativa? Jag får ju ständigt pikar för att jag inte är just en nog duktig husmor, inte passar upp ordentligt. De som är snabbast att pika är andra kvinnor. Det är ju ett dilemma, att man gärna citerar de där genusforskarna men sedan har svårt att acceptera avvikarna som faktiskt uppfostrar sina barn enligt andra mönster. T o m i den radikala miljörörelsen skämtades det grovt om att vi inte uppfostrade våra barn enligt gängse könsrollsmönster.
Kort sagt; det är inte dagis som uppfostrar barnen, det är deras närmaste förebilder föräldrarna. Och de får det som regel rätt knivigt om de avviker från normen.
Kerstin: Tack för det, det ska vara lugnt här. Jag rekommenderar boken!
Sara A: Du adresserar Annaa och hon lär inte bli svaret skyldig så jag står över.
Annaa: I vår familj så har vi delat rätt hyfsat på det som ska göras här hemma, gubben var först ut med att vara föräldraledig i vår kommun på den tiden det begav sig. Det ska bli intressant att se om det avspeglar sig i hur våra barn kommer att fungera i sina egna familjer.
Rutan: Det är nog inte fel att även läsa pocketutgåvan. OM jag fattat det rätt så har man lagt till extramaterial där som "visar vilka fenomenala resultat som kan uppnås när kvinnor verkligen börjar inse hur lurade de är" som det står på baksidan. Fast jag har inte kommit dit än så jag vet inte om det är med sanningen överensstämmande.
Lotten: Det roliga med att ha läst en sån här bok är att man liksom börjar öppna ögonen och speja efter vissa bestämda beteendemöster bland barn och även bland vuxna.
Annaa: Visst är det i huvudsak föräldrarna som uppfostrar barnen, inte dagis. Och tack och lov får man väl säga för både dagis och skola är ju
märkligt enkönade miljöer numera. Männen har flytt till yrken där de blir mer uppskattade, bättre avlönade och får högre status.
Men det är ändå så att könsrollsmönster syns på dagis och i skolan. Barnen bär ju med sig dit det de har lärt in hemma.
Tjejen brevid, pa jobbet, grymtade precis. Jag hann inte ens lasa klart bloggen. Jag var tvungen att srpinga runt och hjalpa henne med ett problem som hon inte kunde losa. Hon grymtar glatt och hjartligt, och endast nar hon behover hjalp. Det funkar jattebra, och hon sager sjalv att hon uppskattar systemet. Jag ar en grabb, hon ar en tjej. Kanske har det att gora med personligheter? Inte kon? Maste saga att tjejjerna pa jobbet ar mycket battre pa att beratta nar nagot ar fel eller inte fungerar. Jag har ingen aning varfor det ar sa. Men det gor allting mycket enklare och battre.
Ha ha käre son, det kanske fungerar annorlunda i det stora landet i väster, studien är ju gjord i Sverige,m eller också beror det på Din eminenta uppfostran!