Nej till Lagerlöf!
Jag kanske helt enkelt är för pryd att se Selma skildrad så här??
Eller något grundläggande fel på dialogerna?
Man säger inte så där som dom sa, vare sig då eller nu! Och framför allt inte då. Storyn fanns i någons hjärna och så råkade det bli Selma som kom i vägen och fick bli huvudperson. Men det kunde lika gärna ha varit någon annan.
Eller också var det just att man blandade och gav när det gäller vad som var sant om Selma och vad som inte var sant. Ja, ungefär som hon Liza Ni vet. Det känns också irriterande att få veta så här i efterhand.
Asch, skit detsamma!
Jag såg den aldrig så jag kan egentligen inte uttala mig, men jag hörde en intervju på radion där man intervjuade regissören. Jag fick den uppfattningen att det var just som du beskriver...att man blandade och gav lite hur som helst. Dessutom uppfattade jag att det bara skulle handla om två dgr i Selmas liv och då kändes det ointressant... Om jag nu ska titta på någonting om Selma så vill jag nog ha med hela hennes liv och så vill jag dessutom att det ska vara så nära sanningen som man möjligen kan komma...och då havererar hela iden om ett drama...en dokumentär ligger väl närmare till hands gissar jag.
Däremot skulle tydligen manusförfattaren vara mycket påläst när det gäller Selma och hennes liv...åtminstone enligt regissören..
Inga, jag skulle titta på Selma, men efter att ha kollat lite valde jag bort det. Vet inte heller varför, jag gav det inte ens en chans och i vår ålder har Selma definitivt alltid varit ett måste. Hon bara fanns där hela skoltiden igenom och har hängt kvar.
Om den kommer i repris, eller sammanhängande, ska jag göra ett nytt försök.
Suss och Marie: Ni missade inget! Vi försökte titta på avsnitt två ikväll. Men det var så himla tråkigt så vi avbröt innan det var slut. Det var rent dramaturgiskt tråkigt, för lite action och alldeles för förutsägbart (drama ska ju ha drag av förutsägbarhet men inte i detalj) och alldeles fel i sammanhanget. LA-sonen grymtade något om värdelös svensk TV-drama med alldeles för segt och tradigt tempo och tramsiga dialoger.
Efter första avsnittet var jag beredd att hålla med dig. Blev aldrig fascinerad, kändes som blaha blaha. Satte mig framför TV:n igår kväll med inga förväntningar alls, men då tyckte jag att det hela lyfte ordentligt. Men visst instämmer jag i att en del inte kändes tidsanpassat det minsta, mer taget ur vår egen tid.
Tyckte att filmatiseringen mestadels handlade om kärlekslivet och hur man trodde det var. Precis som om det är det mest intressanta i en människas liv.
Mia: Något var galet i alla fall.
Herta: I Selmas finns så mycket dramatik att skildra, varför tog man inte vara på det?