Annandag jul 2008
Sönerna var på juldisco i Årjäng på hotellet igår kväll så de har sovit en hel del idag. Juldagen har blivit den stora hemvändarfestkvällen och inte bara här tror jag utan lite överallt.
Dotter och ett av barnbarnen har en accelererande halsinfektion och de har inte orkat göra allt som de ville göra de här dagarna hos oss. De vågar exempelvis inte träffa modren. Hon är i en ålder när såna här infektioner inte alls är bra. Det betyder att vi har inte velat ta hit henne heller efter julaftonen, det får anstå tills de värsta smittbärarna har lämnat huset. Äldste sonen hade också en ond hals med sig hit och den har inte blivit bättre.
Vi sa adjö till dotter och barnbarn idag och skjutsade dem till Åmål, Fengerfors konsthantverkskollektiv. De ska träffa några gamla goda vänner där en dag innan de åker vidare hem till Umeå med nattåg.
Äldste sonen åker i morgon bitti till Varberg på bröllop. Sedan på söndag kommer han direkt till Karlstad för hockeyn. Och efter hockeyn åker båda sönerna tillbaka till Stockholm.
På söndag kommer nästa familj goda vänner från Tyskland till ett av våra hus. För minnesgoda läsare så är det den familj som vi tillbringade Rolands 50-årsdag hos, alltså i Badow, en bit från Gadebusch. Det ska bli roligt att återse alla.
Långsamt återgår livet till det mer vanliga. Vi mojsar lite med julklappar, sover, läser och småpratar. Ja, gubben jagar förstås. Han var ute det mesta av den ljusa tiden idag.
Nu börjar vi närma oss kända trakter. Fengerfors konsthantverkskollektiv, har det något att göra med det lilla pensionat som fanns där på 80-talet? Ett alternativt par som öppnade uthyrningsrörelse, jag var där på ett par miljömöten samt även något bröllop. Det var en hel del med konsthantverket också minns jag.
Ett minnesvärt ögonblick är när jag skulle bli hämtad vid hållplatsen i Åmål tillsammans med en annan miljöaktiv. Vi hade åkt samma buss men inte spanat in varandra; jag hade min berömda päls och han typ pälsmössa och överrock, normal mundering för en högstadielärare i övre medelåldern. Vi blev så att säga inte sedda på busshållplatsen heller. Fördomar haglar åt olika håll!
Jag kan tycka att det är skönt att livet återgår till det lite mer normala....åtminstone försvinner en stor del av stressen och pressen känner jag. Förväntningar kan också vara pressande...
Annaa: Nej det tror jag inte. Det här är ett suveränt gäng tjejer födda 1974 och däromkring som har flyttat hem och startat upppå det nedlagda bruket för några år sedan. De har fått liv i den avsomnade bruksorten på olika sätt med sitt Not Quiet (stavningen?). De är nominerade till någon utmärkelse hörde jag och de har omskrivits en hel del. Det är utställningar, konsthantverk, café, försäljning, teater, kör osv.
Det där med vargpäls har ju sina komplikationer :-)
Marie: Inte helt fel!