Inga Magnusson

Det känns som ett ruggigt datum att skriva; den 11:e september. Det är en milstolpe för många, en skräckens dag i ett globalt perspektiv. Annars brukar vi kunna förtränga eländen på andra sidan jordeklotet, men det här var bara för hemskt. Och jag håller med krönikören i en av dagstidningarna; jag har sedan dess funderat över vad som fick människorna att hoppa, att begå en aktiv handling mot en säker död. För mig som är så höjdrädd känns det obegripligt. I likhet med många andra så minns jag precis var jag var när jag fick beskedet den dagen. Jag satt vid datorn och gubben kom in genom dörren och berättade. Han trodde sig ha förstått att det var stort, men vi visste inte något om hur stora tvillingtornen var. Min mamma trodde att det var ett litet sportplan som förirrat sig in mot en skyskrapa. Sedan tillbringade vi resten av dagen framför datorn och följde utsändningarna.

Det kommer väl alltid att vara en dag när man undrar om det ska bli något nytt attentat till åminnelse av det förra och jag tänker alltid med skräck på att jag har en son som bor i LA, som mycket väl skulle kunna bli skottavla för nästa.