TÅGRESAN - skrivarcirkelbidrag!
Bidrag till skrivarcirkeln februari 07
Tågresan
Det här är en alldeles sann berättelse om en tågresa. Vi berättar den om och om igen i min familj för den var så speciell och så osannolik. Annars finns det gott om tågresor i mitt liv att berätta om, roliga, trista, långa, korta, men för det mesta trevliga. Eftersom min pappa var SJ-anställd så reste hela familjen gratis på tåg och vi reste mycket. Det var resor till norska Magnor för att köpa billigt margarin, de första resorna till min mormor och morfar i Sparreholm på träbänkar i tredje klass, resorna ner till min faster och farbror i Värends Nöbbele vilkas sista etapp innebar att åka tåg draget av ånglok. Det var också dramatiska resor under senare år, exempelvis med U-bahn in i de sämre stadsdelarna i Berlin, barfota genom Europa ner till ungdomsforum i Saalfelden i Österrike, till Frankfurt am Main med tre barn. Det fanns mycket att välja på och det har varit roligt att tänka på dem alla några dagar medan jag gjort mitt val.
Den här resan som jag ska berätta om ägde rum i början av 80 ?talet. Min pappa hade gått bort och min mamma bodde ensam i Hallsberg. Vi bodde då som nu i Årjäng och de tre barnen var små. Barnens mormor tycket mycket om att få besök av barnbarnen eftersom hon bodde ensam i sitt hus och barnbarnen åkte gärna dit. Men kruxet var att det fanns inga järnvägsförbidelser mellan oss. Tåget gick bara halvvägs d.v.s. mellan Karlstad och Hallsberg. Sträckan Årjäng ? Karlstad trafikerades enbart med buss. Men vi brukade hitta kreativa lösningar på detta dilemma. Så här gjorde vi ofta: Mormor satte sig på tåget i Hallsberg och åkte till Karlstad. Där hade hon lite tidsmarginal att gå till bussen och ta emot barnbarnet som vi hade satt på Karlstadbussen i lagom tid här i Årjäng. Sedan åkte mormor och barnbarn tillsammans tillbaka till Hallsberg. Detta fungerade utmärkt i båda riktningarna, vilket gjorde att barnen ofta kunde hälsa på mormor som bodde 22 mil från oss.
Just den här gången som jag ska berätta om var en sommar och det var LA-sonen, den yngste, som skulle åka. Han var något på 5-7 år och hade fått med sig en peng till tågbiljetten i sin lilla plånbok. Mormor skulle hjälpa honom att köpa en biljett till halvt pris. Det var hans första resa på egen hand till mormor. Vi var lite nervösa kommer jag ihåg för han har alltid varit olycksdrabbad på oförvägna barns sätt. Allt såg ut att klaffa från vår sida. M. sattes på bussen här i Sillerud, chaffören vidtalades och skulle se till att han kom av där mormor skulle möta. Mormor klev på tåget i Hallsberg där hon alltid brukade kliva på Karlstadtåget. Och allt var frid och fröjd ända till hon upptäckte att hon inte kände igen vare sig landskapet runt sig eller de passerade orterna. Hon hade hamnat på Göteborgståget istället!
I sin förtvivlan kontaktade hon konduktören och berättade helt chockad om läget; hur stackars lille M. skulle kliva av bussen i Karlstad centrum och ingen skulle ta emot honom. Han skulle stå där ensam i världen och gråta! Vi ska komma ihåg att detta var före mobiltelefonernas tid. Konduktören rördes av hennes berättelse, fick snabbt tag på lokföraren, ordnade så att tåget stannade extra i Töreboda för att släppa av min mamma. Där blev hon bjuden på fika av personalen. Sedan stoppade man extra ett tåg som kom från Göteborg så mamma kunde gå på det för att åka tillbaka till Hallsberg. Samtidigt ringde man från det första tåget till centralstationen i Karlstad och ordnade så att någon SJ-anställd gick ut till busshållplatsen, mötte M. tog honom med till Hallsbergståget, lät honom åka med till Hallsberg tillsammans med konduktören i konduktörskupén. Och den fantastiska finalen är alltså att både min mamma och lille M. vid konduktörens hand anländer till centralstationen i Hallsberg samtidigt och möts inne i centralhallen! Min mamma var naturligtvis vid det tillfället helt upplöst och förtvivlad och hade inte vågat tro på en lycklig upplösning av dramat. Men lille M. var enbart uppfylld av det faktum att han sluppit betala biljetten och nu kunde köpa godis för alla pengarna. Han hade dessutom blivit bjuden på godis av tågpersonalen och haft full underhållning av prat med dem hela vägen. Han var enbart glad och nöjd och förstod inget av uppståndelsen runt sig.
Jag var flera gånger på väg att på något sätt offentligt hylla den fantastiska personalen för deras insats, men vågade inte, eftersom jag insåg att de säkert brutit mot ett antal föreskrifter. Man får nog inte stoppa tåg hur som helst så där. Men en stjärna i himlen fick de, det är säkert!