Inga Magnusson

Hej, Jag tänker egentligen precs som du. Jag har inte och har aldrig haft svårt för att stå för mina åsikter så egentligen skulle jag vilja starta en lätt provocerande/tankeutmanande blogg i mitt eget namn. Men det är bara att inse fakta, jag har två tonårsdöttrar och tonåringar har mycket svårt om ngt blir "pinsamt". Jag vet att de inte skulle orka med att "bära" mina eventuella åsikter och kanske få frågor om varför jag skriver/resonerar si elle så. Det är därför som jag valt att skriva under ett alias. När jag skriver under ett alias så tycker jag inte att jag har samma rätt till provokation så därför blir min blogg en helt annan typ av blogg än vad den kanske skulle kunna vara om jag hade valt att utnyttja "mig själv"...;-)). Det är som du skriver, hänsyn till varandta och det är verklligen inte att förakta!!

Som du ungefär. Har också grubblat mycket över vad jag vill med min blogg. Från början helt anonym och självutlämnande för att bli allt mindre anonym och mindre självutlämnande. Har landat i att några vet vem jag är men att det ändå är okej att jag lämnar ut mig själv ibland. Men inte som tidigare, den har ändrar karaktär och jag gömmer mig fortfarande bakom mitt smeknamn. Då kan jag ljuga och säga att NÄ, det är INTE jag!!

Jag skriver helt anonymt och det var också avsikten från början, jag grubblade länge innan jag kom i gång mycket pga nivån av anonymitet.
Nu finns det några bloggare som vet vem jag är vilket känns ok men ibland kan t o m jag känna att jag skulle vilja vara ännu mer anonym och skriva ännu friare. Min blogg är ju mer en dagboksblogg än en åsiktsblogg.

Jag har valt att vara "halvanonym"...=D Lägger ut foton på mig själv och på en del Vänner, men ståtar inte med mitt namn. Och få Vänner vet att min blogg existerar överhuvudtaget....Jag väljer också att inte gå ut med alltför personliga åsikter eller med egna känslor. Försöker hålla en positiv attityd, de eventuella tyngre bitarna låter jag bli att nämna. Jag vill absolut heller inte vara elak eller sårande i mina inlägg. Ibland kan jag dock få lust att "fräsa till" eller rent av "chockera"...=D Men som sagt - det blir det inte på bloggen som den är just nu. Din blogg Inga är trevlig. Du förmedlar dina åsikter på ett bra sätt, utan att anklaga eller klanka ner på andra. Fortsätt så..tack!

Trolda - halvanonym..=)

Dotterns kompis googlade för att söka information för en uppgift i skolan. Gissa vad som hände! Hon kom till min blogg till ett inlägg där jag skrivit om henne! Lite snopet eftersom hon sökte information om irländska dialekter och fick läsa om sin kärlekshistoria med en av pojkarna i byn. Hon var lite skakad men tyckte det var roligt. Och jag hade ju inte nämnt hennes namn.

Jag tycker en del som inte skriver ut sina namn lämnar ut sina anhöriga betydligt mer än jag skulle göra. Skriver om intima familjeproblem och publicerar samtidigt väldigt tydliga bilder på sina barn. Äldsta påpekade det när hon kollade igenom bloggar häromsistens. Barn uthängda på längden och tvären, massor av bilder på både små och stora barn. Hon skulle bli ursinnig över att se ett stort porträtt på sig själv på min blogg även om jag bara hade ett förnamn.

Men för övrigt, anonymiteten är passerad för länge sedan för mig.

Sen en annan sak; jag såg du var inne på Nikes blogg tidigare med en kommentar. Hur sjutton gör du för att få ditt namn länkat till din blogg när du kommenterar en blogger- eller blogspotblogg?? Jag har ett googlekonto men det spelar ingen roll, man kommer inte till min blogg ändå!

Jag startade min blogg mest för att hålla kontakten med gamla vänner vid liv. Men jag vet inte hur många av dem som läser; det är bara någon som har kommenterat i alla fall. Däremot har jag fått nya härliga vänner och det är jättekul, men inget jag alls räknade med. Jag skriver också ibland lite lokalt, eftersom det finns några läsare i närheten. Men ibland tänker jag att jag istället skulle haft en anonym blogg. För ibland behöver jag skriva av mig och få höra andra människors syn på mina problem.

När jag började blogga så var det för att jag behövde en dagbok för mig själv, och därför valde jag att vara anonym. Jag behövde/behöver helt enkelt ventilera saker för mig själv som ibland kan vara svårt att säga rätt ut till andra. När jag skrivit ner funderingarna så får jag ofta en annan syn på mitt reagerande. Visst hade jag kunnat välja papper och penna men för mig så känns tangentbordet mycket lättare att använda. O så är det skönt att få kommentarer om att jag inte är helt ute o cyklar i mina tankar.

Jag är anonym för den lilla allmänheten, som hittar mina inlägg. Jag har droppat bloggen till två på jobbet och min dotter och svärson följer också det jag skriver.

Ibland ångrar jag att jag avslöjat min blogg för andra, t ex när jag skulle vilja vara öppenhjärtigare eller mer rakt på sak.

Jag bloggar först för min egen skull men även så att mina närmaste kan gå in och se vad som händer om de har lust.
Ibland känner jag mig lite hämmad om jag vet om att bekanta som jag inte vill ska läsa min blogg är inne på min blogg men jag försöker att skriva öppet ändå.
/pimpim

Alla: Tack för Era reflektioner i ämnet. Jag väljer att svara kollektivt på Era kommentarer, bl.a för att jag varit på SPA under helgen och inte hunnit med att skriva vartefter kommentarer har kommit in.
Det verkar som att det finns ett dilemma att vara halvanonym, man frestas att avslöja för några och sedan kan man ångra sig och känna sig hämmad i sitt skrivande. Man kan också fundera över om de som vet avslöjat för ytterligare några och i så fall vilka? Medvetet eller omedvetet så har man nog en krets som man vänder sig till i sitt skrivande. Jag märker det när jag läser igenom inlägg med varje ny läsares ögon. (Lite fjompigt tycker jag själv, men jag kan inte låta bli!)
Det kan vara svårt att byta blogg för att bli mer anonym, man får ju på något sätt en krets av blogg-vänner som man vill ha kvar. Om man har regelbundet utbytt tankar och reflektioner flera gånger i veckan under ett par års tid så närmar man sig något som är vänskap och det är svårt att bara gå ur. Samtidigt kan det vara svårt att ha en anonym blogg parallellt eftersom det tar mer tid att hålla kontakten med två "gäng". Och tänk om man i hastigheten skriver fel avsändare, ofta är det ju brått!
Jag tror att jag så småningom, någon gång i framtiden kommer att skaffa mig en helt anonym blogg där jag kan skriva fritt ur hjärtat och mer privat om upplevelser och erfarenheter i vardagen. Kanske framför allt om olika relationer och deras förutsättningar. Det blir när jag får mer tid (när nu det är!?). Samtidigt behåller jag min öppna blogg till det som jag har den till nu.
Annaa: Du hade en direkt fråga i ett annat ärende. Jag skriver bara i bloggnamnet på den raden: Inga M och på url så skriver jag http://inga.blogg.se.
Innan dess har jag markerat "other" förstås för att få fram de här raderna. Googlekonto försökte jag ju skaffa mig, men något blev fel på vägen och nu vågar jag inte rätta till det av rädsla att något kan bli riktigt fel någonstans (teknikpanik!)

Lite sent in i denna intressanta fråga.
Jag skriver också halvanonymt. Jag började blogga bara för att undersöka hur det fungerade, och valde därför att vara anonym.Få av mina vänner och bekanta vet att jag bloggar men det jag skriver skulle jag kunna stå på torget och ryta ut för vem som helst att höra.Det gör mig alltså ingenting om mitt alias avslöjas. Samtidigt upplever jag att det är en vila i att inte skylta med den verkliga identiteten.

Tant: Just det här halvanonyma verkar vara det vanligaste valet. Håller med Dig om att åsikterna skulle jag kunna stå på torget med. Det är inget bekymmer. Det är annat som är problemet med en helt öppen blogg.

Jag tror att jag på sikt kommer att skaffa en helanonym, men den kommer verkligen att vara helanonym. Inte känd av de närmaste heller.

Jag har en halvt anonym och halvt öppen blogg. Kör så i alla mina bloggar. Skriver utifrån mig och mest om mig, för det är ju mina bloggar.Hundarna är mitt bihang så dem skriver jag också öppet om - förutom deras rätta namn då.

Inte heller ljuger jag ihop historier... om det inte är just bara en historia och ljug förstås. Men det jag tycker och tänker är min sanning. Så jag är nog ganska ohemlig.

Ser till och med ut som på bilderna :-)

Har också funderat på att starta en anonym blogg. Skriver egentligen för mycket om mig själv och mina vänner. Samtidgt är det en massa grejer som jag vill skriva om men inte vågar för att jag funderar på hur det skulle bli om någon som inte borde läsa det läste det. Men i det långa loppet är jag för lat för att ha två bloggar och kör på med en öppen blogg!

Nina: Jag gillar Din halvanonyma blogg!

Fiskarflickan: Jag tror att vi har en hel del gemensamt där! Jag skulle också vilja starta upp en helt anonym blogg men jag tror inte att tiden kommer att räcka.

Det är väl ett fint sätt att säga att man är för lat för att lägga ner det jobb som krävs. För visst tar det lite tid med bloggandet. Jag är livrädd för att det ska ta så mycket tid att jag blir trött på det och inte vill fortsätta. Hittlls är det inte så. Jag hinner inte skriva allt jag vill skriva om. Det är så mycket som händer hela tiden så mycket i mitt liv som är värt att skriva om. Men det blir inte mer än en liten stund varje kväll och några minuter varje morgon. Och så helgerna förstås. Det är allt. Mer har jag inte över!

Enligt en del statistik (bloggportalen.se) verkar det som om de allra flesta bloggare skriver om vardagsbetraktelser som väl ofta handlar om mer eller mindre privata angelägenheter med ringa eller intet generellt intresse. Kanske är det intressant för den närmaste vänkretsen. Men jag får för mig att det mest är en slags självterapi, att sätt att skriva av sig sina bekymmer.

Själv skriver jag under eget namn, men så berör jag heller aldrig något särskilt privat, det är inte intressant.

Jag har försökt puffa för min blogg i bekantskapskretsen, men även de som delar mina intressen läser knappast bloggar. Fyrtiotalistgenerationen är faktiskt fortfarande häpnadsväckande lite bekant med nätets möjligheter, man har ingen aning om vad bloggrevolutionen faktiskt innebär. Märkligt!

Börje: Jag är inte säker på att Du har rätt där när Du säger att det som är privat är ointressant. Det verkar ju tvärtom vara så att det som är privat är jätteintressant. Vanligt vardagsliv och vanliga vardagsproblem intresserar många människor. Och om det kan man inte läsa i tidningen, vilket man kan om mer allmänna företeelser.

En del bloggar kan säkert fylla funktionen av det Du kallar självterapi, ett sätt att hantera egna bekymmer.

Bloggande är nog delvis en generationsfråga som djupast bottnar i att yngre människor är mer vana att använda internet, där har Du helt rätt tror jag